Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Hcb. Skönlitteratur: nysvensk (med finsk-svensk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ericsson, John O. Äventyr. Dikter. Framt. 1927. 98 s. 2:50.
En lämplig titel på en sådan diktsamling, ty det är dåd och dröm, som besjungas i dessa ofta
ståtliga ballader med ämnen ända från Englands medeltid och fram till våra dagars sociala
frigörelsekamp. Bäst lyckas nog förf. med att ge färg och doft åt en gången tid. Ur både form- och
innehållssynpunkt står boken högt, och den är väl ägnad att tilltala unga sinnen. M. F.
Falk, J. A. Lapp-Levi. Berättelse. Lb. 1927. 331 s. 3:75, inb. 4:75.
En enkel och ganska tafatt hopkommen lapproman, utan konstnärligt värde men. av något
intresse på grund av författarens goda kännedom om lappar och Lappland. T. K.
Folcke, Nils-Magnus. Stockholmsår. Dikter. A. B. 1928. 101 s. 3:75.
Bland vår mycket besjungna huvudstads sångare är Folcke en med sin egen skiftning, på samma
gång flanör och lyriker, som låter Stockholm av i dag passera förbi uti bilder med fart och rörlighet
och stundom mycket lättlöpande vers. Mindre lyckas han med det förflutna, fastän nätta pasticheverser
à la Bellman eller Snoilsky ej utan verkan vilja få fram Gustav III:s eller Erik XIV:s
Stockholm. Det alltför ungdomligt bohemiska i Folckes äldre dikter har lämnat plats för en
vederhäftigare poetisk balansering utan att grundlynnet därför försvunnit. Samlingen innehåller ting, som
måste räknas till diktarens bästa. F. V.
Goldkuhl, Erik. Silverflöjten. Dikter. W. & W. 1928. 95 s. 3:—.
En silverflöjt — hör man ej en spröd och vek ton vid föreställningen om instrumentet! Sådan
är också den klang dessa dikter lämna efter sig: en ung alls ej oäven poet, som det visst kan bli något
av. M. F.
Gripenberg, Bertel. Den stora tiden. B. & B. 1928. 100 s. 4:—.
Diktaren klagar själv flerstädes i dessa strofer över att den stora tiden, d. v. s. det finska
inbördeskriget 1918, redan är glömd och förgäten av de flesta. Ja, det är nog så, och att de »vita»
hjältarna rönt detta öde ligger väl till dels i att de hade den tragiska lotten att kämpa mot
landsmän — låt vara mot brutala och förvillade sådana. Dikterna äro rätt ojämna; några stå på den höjd,
till vilken G:s lyrik kan lyfta sig, när den är som bäst, andra torde nog möta samma öde som
sångens föremål. M. F.
Hedberg, Tor. Rembrandts son. Ett drama. A. B. 1927. 131 s. 4:25.
Ett drama om geniet, som finner sin väg genom kriser och svårigheter, och om geniets son,
som i skuggan av ett berömt namn kämpar för självständighet och egen lycka. Det är välbyggt
och kultiverat i formen, dock utan starkare dramatisk verkan. A. W—n.
Hellström, Gustaf. Snörmakare Lekholm får en idé. Roman. A. B. 1927. 528 s. 9:50.
Denna familjekrönika med de många figurerna genom olika släktled förtäljer ej i episkt
enformig fortgång utan med behändiga kompositionstrick i språng fram och tillbaka och verksamma
överraskningar. Så till vida påminner den om en Hjalmar Bergmans maner men lynnet är ett
annat, utan Bergmans nästan fantastiska komik. En viss nyktrare intellektuell lustighet saknas
på sina ställen ej hos Hellström, och ur den grå men icke perspektivlösa vardaglighet hans bok
alltigenom skildrar framväxer dock i dramatiska knutpunkter en icke lyriskt betonad men stark känsla.
Det väsentliga i boken är människoskildringen, som i de bästa typerna höjer sig och romanen över
huvud till verklig betydenhet. F. V.
Hemberg, Eug[en]. Boris Godunov. Ett märkligt livsöde. Fri. 1927.
282 s. Portr. 4:75, inb. 6:25.
Boken vill ge en bild av 1500-talets Ryssland, den äventyrsmättade tid, som alla ryska
författare av historiska romaner med förkärlek skildra. Man får följa huvudgestalten, den
omstridde och mångbesjungne tsar Boris Godunov, på hans väg upp till tronen — skildringen slutar
med hans kröning — varigenom man besparas tragiken i hans olycksår och död. Miljön är fyllig
och detaljrik; tyvärr kunna oriktigheter och inkonsekvenser påvisas. De ryska bojarerna (ja,
även deras hustrur och döttrar!) svänga sig med latin på ett sätt, som verkar minst sagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
