Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tornuren ha alltid spelat en stor roll för Stockholmsskildrarna, från Bellman
till Hjalmar Söderberg och Erik Lindorm. Också hos Almqvist ljuda de; men
de ha en alldeles säregen klang. »I detsamma», heter det t. ex. i Drottningens
juvelsmycke, »började det dova nioljudet i Jakobs kyrktorn låta höra sig;
något därefter i Storkyrkan, så i Riddarholmen, så i Adolf Fredrik, så i S:ta
Katarina, så i Kungsholmen, alltmer i en mörk avlägsenhet, rätt hemskt alltmer;
varje klockslag fruktade jag skulle vara en dolkstöt i min efterlämnade fröken».
En dylik effekt av de ytterst borgerliga och hemtrevliga uren i våra kyrkor
voro ju lindrigt sagt överraskande: klockslagen ha låtit olika i olika öron, glada
eller vemodiga, vilsamma eller oroande; men Almqvist är alldeles ensam om att
ha funnit dem hemska.
En detalj som denna är betecknande för vad i Almqvists Stockholmsskildringar
som gör, att vi inte andas vår hemstads luft i dem, inte riktigt känna
igen oss i dem — trots mängden av gatu- och husnamn och hela den korrekta
topografin, som är så minutiöst noggrann, att man med ledning av hans romaner
kunde göra upp en ganska passabel karta över 30-talets Norrmalm. Almqvist
är säkert den förste, som medvetet strävar efter en stockholmsk lokalton. Men
han lyckas inte, hans egen natur lägger för stora hinder i vägen. Stockholm
kan visa upp många ansikten; men intet av dem har det tvetydiga, svartmuskiga,
i romantikens mening »intressanta» almqvistska tycket. Så kommer det sig,
att trots den artistiskt ofta mästerliga touchen i teckningen — hur expressivt är
t. ex. inte det citerade utrycket om klockslagen »alltmer i en mörk avlägsenhet»
— blir dock föremålet för hans skildringar en främmande stad, som liknar en
miniatyrupplaga av Eugène Sues Paris eller Paul Févals London, men bestämt
inte liknar Stockholm.
Romantikens Stockholmsbild, sådan vi möta den hos Almqvist, saknar naturligtvis
i alla fall inte sitt intresse. Men intresset hänför sig till författaren
och tiden, inte till staden. Den levande teckningen av Stockholm har i stället,
man kunde nästan säga naturligtvis, givits oss av en grupp eljest långt obetydligare
författare: de borgerliga, liberala realisterna, främst då August Blanche.
I Blanches Stockholmsnoveller — hans romaner voro ju mest bära följetongsromantik
av värsta sorten — trädde ett helt nytt folklager upp på scenen.
Hos Bellman hade vi råkat på slöddret; aristokratien fanns också redan skildrad,
bäst i Sophie v. Knorrings »Illusionerna» med dess ypperliga teckning av
Stockholmsliv i början av 1800-talet. Hos Blanche träffar man småborgaren. Och
småborgerliga äro hela den stad och hela det liv, han återger. När det gäller
svenskar och inte minst stockholmare, är det ju tyvärr långt ifrån likgiltigt,
vad man dricker; inte ens inom litteraturhistorien tillhöra spritdryckerna
adiafora. Hos Bellman och fru v. Knorring drack man vin, låt vara att detta hos
Bellman hade att utstå en skarp konkurrens från finkel och dubbelt öl — enkelt
öl sågs som bekant med förakt och avsky. Hos Blanche förekommer vinet mest
vid förlovning, bröllop och begravning; eljest dricker man toddy och punsch.
Det sups också i hans Stockholm, ofta och grundligt och länge; men det sker
inte med den bellmanska frenesin, törsten sitter i strupen och inte i själen. Man
far ut till Haga och slår sig ner i gröngräset, om det ska vara riktigt fint kring
en flaska malaga, som inköpts hos kryddkrämaren; och de insekter, man lägger
märke till, äro inte den vingade fjäriln, utan flugorna, som surra kring
matsäckskorgen. Eller också åker man i hyrvagn ut till Blå Porten, Lidingöbro,
Hagalund eller något annat av alla utvärdshuser äter en liten sexa, tar lilla
pärlan och övergår så till romtoddyn eller punschbålen, sansat och stadgat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
