Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupare sanning i att själva Stockholms genius talar genom Bellmans mun. Ty
hur mycket vi stockholmare än försöka amerikanisera oss, behålla vi ända
innerst inne ett outplånligt drag just av sjuttonhundratal, av rokoko — men en
rokoko, där spegellampetternas glitter ersatts av en uppsvensk sommarnatts
sugande, ångestfulla ljus. Den hetsiga, lättsinniga festyran och det tunga
bakruset, överdådet och ruelsen, slösaktigheten, natursvärmeriet, menuettmusiken i
själen och suset i kyrkogårdarnas träd — det är Bellman och det är Stockholm.
Vad gör det sedan, att allt det yttre förändrats, att ingen längre hör näktergalen
»långt åt Nacka, bortom Hammarby», utan bära ångvinschar och fabrikspipor,
eller att Första torpet, där »tuppen gol i källarsvaln och svalan flög långt in i
saln», fått rymma platsen för ett sjukhem? Det väsentliga, det bestående, det
som alltid skall finnas kvar längst inne, har han ända fångat så helt och så för
alltid, att en skildring av Stockholm i dikten gott kunde både börja och sluta
med Bellman.
Men man måste väl ända fortsätta också med de andra. Efter Bellman följde
en lång tystnad; under nära femtio år fick Stockholmsskildringen inte ett
enda verkligt betydande tillskott. Det är f. ö. egendomligt att se, hur
Stockholmsdiktningen alltid kommit stötvis, med stora mellanrum. Levertin har
någonstans påpekat, att stockholmarna inom vår litteratur ständigt varit
radikaler och realister, medan romantiken, idealismen och hela den historiskt och
konservativt inriktade diktningen i regel hört hemma i universitetsstäderna och på
landsbygden; och Levertin själv är väl det enda väsentliga undantaget från
regeln. För göterna och nyromantikerna var det mycket riktigt också som om
Stockholm aldrig existerat; och Tegnér betraktade landets huvudstad med
utpräglad motvilja, närmast som ett ställe, där man måste höra på dumma
riksdagstal och äta tråkiga middagar — så tråkiga, att vördig biskopen av idel
ledsnad söp sig full. Inom parentes sagt förefaller det därför lite egendomligt, att
Tegnér fått en minnesstod just här i Stockholm, medan t. ex. Bellman alltjämt
väntar på denna ära.
Om man frånser ett par enstaka undantag, är det först hos Almqvist, Stockholm
åter börjar spela en framträdande roli i vår litteratur. Almqvists
Stockholmsskildringar likna på sätt och vis inga andra: de verka som om de ej
vore skrivna av en stockholmare. Visserligen var han född här och hade
större delen av sin mandoms verksamhet förlagd hit; men som pojke bodde han
mest på Antuna, låt vara inte så långt från huvudstaden, men ända ute på den
renodlade landsbygden, och man har en känsla av att han aldrig kände sig
riktigt hemma i staden. Bland alla hans skildringar från Stockholm finns
knappast något motstycke till »Kapellet», »Ladugårdsarrendet» och de andra
berättelserna ute från landet, där man märker, hur hela hans hjärta är med.
Rousseauanismen utgör ju ett av de lättast skönjbara inslagen i den almqvistska
diktningens förbryllande väv av tanketrådar från alla möjliga håll, och som
rättrogen rousseauan måste han betrakta staden och hela dess väsen med misstro;
motsatsen mellan landsbygdens friskhet och naturlighet och tvånget och förkonstlingen
i staden bottnar hos honom f. ö. inte enbart i rousseauanska teorier, utan
också i barndomsintrycken, i den tidiga motviljan mot bundenheten i Stockholm,
som var så helt olika friheten ute på paradiset Antuna. För honom blir
Stockholm därför främst en bakgrund för de mest nattsvarta och melodramiska
scenerna i hans romaner, ett hemvist för hjärtlös lyx och elegant lastbarhet, för
brott och sammansvärjningar.
Ett exempel kan illustrera Almqvists syn på vår huvudstad. Kyrkklockorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
