Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
precis efter råd och lägenhet. Och skulle glasen råka bli för många, slår ruset
inte ut i någon dionysisk yra, det resulterar bära i att man somnar, bärs ner i
hyrvagnen igen och fraktas hem till makan och sparlakansläxorna. Toddyn och
punschen kunna lika så väl som något annat symbolisera hela August Blanches
berättarkonst: den varma, gemytliga, hemtrevliga toddyn och den söta punschen,
som gör folk feta och sentimentala.
Visst har också Blanches Stockholm andra sidor än de älskvärda och vardagstrevliga:
vi föras ut både till Långholmen och dårhuset vid Danviken. Men
alla dylika obehagliga platser ligga så långt borta från den invanda, den
verkliga världen, att tanken på dem bära medför en rysning av förtjust skräck,
ungefär som när barnen höra talas om hemska troll och jättar. Och Stockholms
invånare bestå ju inte ens hos Blanche av idel lyckliga lärftskramhandlare. Där
finnas också stora män: Wallin och Franzén, men en Wallin som blivit
ordensbiskop och en Franzén, som redan länge varit kyrkoherde och alldeles
slutat skriva dryckesvisor och kärleksdikter; de beundras också vederbörligen av
de goda stockholmarna — nära på lika mycket som »gamla Olle», polismästaren
Olof af Wannquist. Dessutom befolkar Blanche staden med ett alldeles ovanligt
stort antal olyckliga, men dygdiga faderlösa flickor och demoniskt nattsvarta
bovar med blekt anlete och högtravande språk. Men de faderlösa flickorna äro
så dygdiga och så olyckliga, att man vet att de måste antingen få ärva eller bli
gifta med en brukspatron; och om de någon gång dö dessförinnan, dö de i
sådan outsäglig skönhet och samtidigt så outsägligt uppbyggligt, att man alldeles
glömmer att sörja för att beundra eller småle, beroende på hur pass fördärvad
man är. Och bovarna äro så ohyggligt nattsvarta, att de ofelbart måste komma
att skjuta sig efter att ha spelat bort tjugotusen riksdaler banko på ett natt.
Slutligen bryts småborgerligheten av ännu en gestalt: idealet. Idealet är den
genialiska frifräsaren med varmt hjärta och lockigt hår, som glöder för tidens
idéer och folkens frihet och snoppar av de högadliga snobbarna med dräpande
svar. Men han är så uppenbarligen blott ett ideal att han inte ens skrämmer
mammor med giftasvuxna döttrar; ty visst kunna flickorna svärma för honom,
men de gifta sig i alla fall med sina skorstensfejare eller hovslagarmästare.
Uppriktigt sagt, äro nog Blanches utflykter i de högre rymderna rätt misslyckade.
Riktigt bra är han bära när han håller sig på jorden, i sitt eget
Stockholm, på det borgerliga Norrmalm. Stockholms tyngdpunkt ligger på hans tid
inte längre inom Staden mellan broarna, där döda sekel multna bland fanorna
i Riddarholmskyrkan och eggande, oroande fläktar från främmande hav slå in i
gränderna med de brisar, som spela i fartygsriggarna vid Skeppsbron. Tyngdpunkten
har flyttats till Norrmalm, där en ny, prosaisk, traditionslös stadsdel
växt upp ur tobakslanden och kåkkvarteren. I denna värld, som är så helt
upptagen av sina små, trånga vardagsintressen, så helt en del av den hundraåriga
fredens loja och lyckliga Sverige, hör Blanche hemma: där trivs han, den
staden är hans egen. Och det gör, att hans skildringar — till skillnad från
Almqvists — leva trots händelseras banala plåtslagarromantik och äga en så
utpräglad Stockholmsfärg, fast han säkert aldrig avsiktligt strävade efter den.
Han hittar i alla husen, där det bor lungsiktiga skräddardöttrar över gården,
barska och godhjartade majorer en trappa upp och poetiska bodbetjänter i
vindskuporna. Och alla dessa människor känna varandra. Man springer inte
likgiltigt förbi varandra i trapporna, man ger sig tid att stanna och prata och
intressera sig för grannarnas göranden och låtanden. Ett hus är ännu inte bära ett
antal våningar, det är ett helt, som bär ett namn, Keijserska huset, Bongska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
