Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huset, inte bära ett opersonligt gatunummer. Och umgänget människorna emellan
löper lätt och naturligt, därför att den gamla ståndsindelningen ännu är vid
makt och ingen kan tänka sig ett annat sakernas tillstånd; majoren ska bo en
trappa upp och bodbetjänten ska bo i vindskupan, det opponerar ingen sig emot,
inte ens bodbetjänten. Men just därför kan man se på varandra som
människor, inte bära som medlemmar av fientliga klasser: majoren kan få vara en
hygglig karl och behöver inte vara en bödelsdräng och kapitalistbuse, och
bodbetjänten kan få vara en intressant och verserad ung man, inte bära en namnlös
underhuggare.
Blanche ansåg säkert sig själv tillhöra frihetens avantgarde och sina berättelser
vara ett slag i striden för den goda saken, för de nya idéerna. Men i våra
ögon ligger hela deras charm i stället i att de spegla ett långt skedes
aftonrodnad, det sista Stockholm, där tiden ännu åkte i diligens och inte for i
flygmaskin, där hantverksmästarna ännu inte blivit direktörer och där molla och
surkullor ännu hade andrum att gro mellan kullerstenarna på gatan.
Blanches Stockholm, som för oss blivit en avlägsen idyll, skimrande av årens
ærugo nobilis, var dock en gång handfast, påträngande verklighet. Och man
förstår, att luften där kunde kännas outhärdligt instängd och punschlukten
kväljande äcklig, att brackorna måste ha varit brackor också då och att en ny
generation måste gripas av en oemotståndlig lust att slå upp de igenspikade fönstren
med renmossa emellan och vädra ut ordentligt. Den utvädringen är det,
Strindberg verkställer i sina tidiga Stockholmsromaner. Redan den berömda
upptakten till »Röda rummet» anger med ett genialt grepp vad det är fråga om:
»Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade
ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda;
snödropparna hade arbetat sig upp genom fjorårets lövsamlingar och höllo just
på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåliga saffransblommorna,
vilka tagit skydd under ett ofruktbart päronträd; syrenerna väntade
på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina
obrustna knoppar åt bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan
stam och gren; ännu hade ingen människofot trampat sandgångarna sedan sista
vinterns snö gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur
och blommor. — — — I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit
bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar,
granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu, medan
pigan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden,
som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en
ringdans utefter gångarna, i vilken snart gråsparvarna och bofinkarna deltogo,
då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.»
En dylik skildring är ju alldeles beundransvärd. Den är en typisk, utsökt
åttiotalsakvarell före åttiotalet; och samtidigt är den en programförklaring, främst
därutinnan, att både utförandet och känslan här äro något absolut nytt inom
Stockholmslitteraturen. Ännu starkare gör sig det nya dock kännbart, när
författaren helt går över till människornas värld. Kanske ytterligare ett citat är
ursäktligt:
»Långt ner bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharna snurrade nere i
Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i Järnvågen, slussvaktarnas pipor
visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarna hoppade
skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och höjt i Fiskargången,
segel och flaggor som fladdrade ute på Strömmen, måsarnas skri, hornsignaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
