Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Undset 1928 års litterära Nobelpristagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturlivet har mycket fördjupat Sigrid Undsets psykologiska kunskap. Den
har gett henne ett fäste utanför det ödesbestämda livets ström, från vilket hon
kan överblicka och döma mänsklig tillvaro. Det är sålunda den religiösa
upplevelsen, som bidrar att uppehålla hennes konsts nuvarande oförvillade
objektivitet. Från andra sidan hindrar henne en omutlig kunskap om livets natursidor
att i någon andakts syfte fördunkla de verkliga psykologiska sammanhangen.
Endast de stränga människoödena själva predika i hennes senare romaners
moraliska traktater. Det råder i dem en märklig jämvikt mellan naturalism och
religion. De fylla oss med liv och efterlämna en stämning av resignation. Det
genomgångnas smärtsamma minnen röra sig ännu i denna stämning, som dock
själv är frid.
Hennes sista bok, Olof Audunsson og hans børn, är i fabelns rikedom och
karaktärsteckningens betydenhet knappast underlägsen Kristin Lavransdatter, om
den också icke har den lyriska kraft, som genomströmmar denna romans
kärlekshistoria. Man igenkänner i eposet om Olof Audunsson livets egen rytm.
Det går i dess händelseutveckling långa fyllda tider av ro, av dräglig vardag,
uppbyggande verksamhet; faror, som fruktats, tyckas avvärjda; men så plötsligt
ta sakerna en elakartad vändning eller ett dåd begås, länge förberett i det tysta;
en olycka slår ned enstaka eller olyckorna komma slag i slag. Och likväl äro
de svåra öden, som under en generations lopp drabba människorna på Olof
Audunssons gård, ej annorlunda än att analogier finnas överallt i familjens liv.
Denna Sigrid Undsets roman är ett familjelivets epos, där de medeltida sederna
endast ge en starkare stil åt de lidelser och olyckor som härja, åt det arbete och
den trofasthet, som sammanhålla och väva det mänskliga livet. Ett av de fina
dragen i denna roman är skildringen av sonen Eiriks utveckling från ostadig
yngling till man; temperamentets grunddrag förbli desamma: impulsiviteten och
lättrörligheten, men reglerade och lyfta på ett högre plan. Starka upplevelsers
förmåga att varna, att kalla upp själslivets dolda reserver, en mans tillblivelse,
är här tecknad genomskinligt och giltigt. Den förändringsprocess faderns
karaktär får erfara, går i visst avseende i motsatt riktning: från liv till stelnande.
Han är en respektingivande typ för en man, fast i uppsåt och handling. Men
hans handlingar i varje riktning få det avdrag i energi, som svårmodet gör.
Det är ingivet av. en hemlighållen våldshandling. Han dör med olöst konflikt
utan att barnen mer än ana hans hemlighet. Hans hårda och gråa gestalt med
samvetet porlande på djupet, onöjd med sig själv, är helt visst en representant
för månget oförlöst människoöde.
En fast och djup människokunskap uppenbarar sig mångenstädes i detta
epos om hårdhet och vekhet, lidelse och stillhet, oro och tålamod i
människosinnet, som skrider framåt, medan vårar och somrar blomma, och årstidernas
dagrar växla över fjäll och tallar och hav under årens enformiga kretslopp.
————
Litterära essayer för denna årgång ha utlovats av docenten Gunnar Aspelin om
Nobelpristagaren Henri Bergson, av fil. d:r Fredrik Vetterlund om Sigfrid Siwertz, av professor
Lännart Ribbing om Édouard Estaunié, m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
