Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Undset 1928 års litterära Nobelpristagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fulla medlidande, till vilket hennes efterlämnade väns sköna avskedsdröm om
henne på den romerska kyrkogården vädjar.
Likafullt är denna passionerade bok Sigrid Undsets mest betydande före
hennes medeltidsromaner. Psykologiskt mera invändningsfri är dock hennes
andra roman, Våren (1914). Det är en berättelse om två barndomsvänner, man
och kvinna, som efter bittra strider småningom mogna för varandra. Den
skildrar med insikt kärlekens långsamma, svåra, mitt i allt oförnuft
välbegrundade växt. Romanen bär ej förgäves sitt namn. Känslor och konflikter
från ungdomslivets period strömma ur den. Det ligger en vårnatts stormiga
himmel över dess historia: rymden är blå och mörk och orolig, men frisk och
gömmer framtid.
Berättelserna i Sigrid Undsets övriga novellsamlingar under dessa år, Fattige
Skjæbner (1912), Splinten af Troldspeilet (1917), Kloge Jomfruer (1918),
stå ofta på en betydande nivå. I all synnerhet innehåller den sistnämnda
samlingen några glänsande, av stolt säkerhet utmärkta kvinnopsykologiska studier ur
arbetarmiljö.
III.
Men med denna bok övergav Sigrid Undset nutidsskildringen, till vilken hon
ännu ej återvänt. Hon förvånade sin samtid med den mäktiga medeltidsromanen
Kristin Lavransdatter. Antagligen har minnet av hennes fader, den
utmärkte arkeologen Ingvald Undset, bidragit att väcka hennes intresse för norsk
medeltid, även om ett omedelbart inflytande knappt kan ifrågakomma, då
fadern dog när hon var elva år gammal. Hon hade också redan tidigt (1909) i
Fortællingen om Viga-Ljot och Vigdis behandlat ett fornnordiskt ämne.
Kristin Lavransdatter ger en serie storslagna målningar av norskt medeltida
liv. Dess sammanhållande band är det långa livets tragiska kärlekshistoria
mellan Kristin och Erlend. Det är en djup och rik historia, bräddad av vad
ett samliv mellan två starka personligheter kan rymma av lycka, av
förödmjukelser, av strider. Erlend är en modig, ridderlig men också oklok och
lättsinnig man, han vårdar icke tillräckligt sin hustru men älskar henne dock
alltjämt. Det må vara att alla växlingar i hjältinnans känsloliv icke äga den
vikt, som skildringens utförlighet och stora regi vilja ge dem. En manlig
läsare har ett större intresse för de med beundransvärd fantasikraft och stil
utförda manliga figurerna: Erlend, som med alla brister dock är höjd över ödet,
Lavrans, helstöpt, stolt och klok, och den trofaste Simon Andresson. Men
isynnerhet ger verket liksom icke mindre Sigrid Undsets följande ett intryck av
livets kraft och växlingsfulla rikedom och tillika av en ordnande ande, som rätt
dömer tingen och ställer dem på sin rätta plats. Mänskliga skröpligheter och
mänskliga tragedier finna sig därvid till slut innefattade inom en ännu högre
makt: Sigrid Undsets rika livskänsla utströmmar i religion liksom också
Kristin Lavransdotter, mätt på liv, på begångna fel och på botgöring för dessa
fel, insomnar som en Guds bristfälliga tjänstekvinna i hans hägn.
Det är uppenbart det religiösa genombrottet, som isynnerhet bidragit att
göra Sigrid Undset till den stora diktare hon i senare böcker är. En ny ström
av mäktigt liv har vällt fram ur denna upplevelse. Den har skänkt henne eller
fördjupat hos henne en rad stora insikter: att ett brott eller ett begånget fel
kan tynga ett liv men också att den förtvivlade kan upprättas, den fläckade renas,
den hårda mjukna, en hållning vinnas. Denna erfarenhet om ett liv ovanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
