Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomas Mann. Årets Nobelpristagare i litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsro och fred för ohemula angrepp, om han skall kunna fullfölja den
utveckling, varav han är mäktig.
Det relativa lugn, som på de allra sista åren efterträtt de våldsamma stormarna
i det politiska livet, har förvisso hunnit medföra en redan nu märkbar
förbättring också på den tyska litteraturens område. Man hinner åter draga
andan och begagnar på många håll tillfället ett erinra sig, att sysslandet med
människan och hennes enskilda och gemensamma problem dock alltjämt måste
förbli huvudtemat för den konstnärliga behandlingen, om litteraturen inte helt
och hållet skall mista kontakten med verkligheten och alltså förlora sitt grepp
över människorna. Härmed vare icke sagt, att allt det böljeskum på den litterära
floden, som skapats i mer eller mindre medveten anslutning till någon -ism,
skulle varit utan betydelse för utvecklingen. Trots alla överdrifter har det
starka formintresset haft det goda med sig, att man över lag strävar efter en stil av
starkare koncentration och större förtätning, en stil som bättre harmonierar med
det nya idéinnehållet. Och talet om den av all psykologi oberoende ordkonsten,
som skulle återge världsbilden intuitivt och visionärt, blev hos de verkliga
författarna bland modernisterna snart endast en fras på papperet, som lyckligtvis
föga överensstämde med det verkliga tillvägagångssättet vid och resultatet av
deras andliga skapande.
Med allt erkännande av de beaktansvärda insatser, som den nyaste tyska
författaregenerationen redan hunnit göra såväl inom som kanske ännu mera utanför
de stora världssuccesernas led, är det likväl ogörligt att hos de unga upptäcka
någon enda konstnärlig begåvning och skaparkraft av så stora mått som man
finner hos bröderna Thomas och Heinrich Mann. Båda ha gjort en stark insats
i samtidens vitterhet, och båda ha av talrika skaror utropats som diktarkonungar,
men de ha åtminstone tidigare sällan haft samma anhängare och därigenom
i sin mån bidragit till den stora oenigheten i den vittra högborgen. Orsaken är
lätt att förstå: olikheterna i deras psyken falla lättare i ögonen än likheterna,
och det är — för att citera en tysk kritiker — måhända inte så svårt att förstå
dem bägge två men däremot omöjligt att älska dem i lika mån. Heinrich Manns
otaliga variationer över temat driftlivets psykologi, hans våldsamma
samhällssatir och hans prunkande färger och skummande ordkaskader tjusa den ene,
medan den andre har en avgjort starkare dragning till Thomas Manns sobra
in-tellektualism, hans realistiska berättarkonst och eleganta stil. Men trots allt ha
de bägge bröderna en väsentlig väsensgemenskap: båda ha trots sin borgerliga
härkomst konstnärsskapet i blodet, konsten är deras hem och konsten har deras
tro. De vandra blott olika vägar till målet.
Man har säkert inte utan orsak trott sig finna en förklaring till deras
olikhet i skaplynne i den rasblandning, som åsamkats familjen genom att deras mor
var av kreolsk härstamning. Heinrich synes framför allt ha ärvt moderns
sydländskt hetsiga blod, medan Thomas fått på sin lott fädernesläktens germanska
rasinstinkter. Förfäderna voro hanseatiska köpmän och senatorer i den fria
riksstaden Lübeck, där de med den hedern förvaltade olika ämbeten och tack vare
sin välmåga och sin uppsatta ställning togos i anspråk vid representationstillfällen.
Thomas Mann, född 1875 och fyra år yngre än brodern Heinrich, har
sina pojk- och tidigare ungdomsminnen förknippade med patricierhemmet i
Lübeck, därifrån han först 18-årig avflyttade till München, sedan fadern dött och
spannmålsfirman blivit såld. Han hade dessförinnan hunnit med att avlägga
»realskolexamen» — student blev han aldrig — och fick i München anställning
som tjänsteman i ett brandförsäkringsbolag. En dylik plats med små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
