Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomas Mann. Årets Nobelpristagare i litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligheter att avancera motsvarade väl knappast familjens traditioner, men den
betraktades av honom själv som ett trappsteg på vägen till målet — vilket detta mål
skulle bli var vid denna tidpunkt ännu oklart för honom själv.
Författarskap lekte honom visserligen redan tidigt i hågen. Om man bortser
från det vanliga litterära skolpojksproducerandet, debuterade han med en novell
i naturalistiskt manér, som också bereddes rum i Münchennaturalismens
programtidskrift »Die Gesellschaft» (1894). Trots uppskattande utlåtanden av bl. a.
Richard Dehmel fortsatte han emellertid inte direkt på den inslagna vägen utan
sökte i stället först skaffa sig djupare bildning, varför han lämnade sin
anställning och under ett par terminer flitigt besökte föreläsningar vid universitetet i
ett flertal humanistiska ämnen. Efter ett år följde han sin bror Heinrich till
Rom, och under de italienska åren mognade hans beslut att på allvar beträda
författarebanan. Man får dock icke för hårt pressa det närmast till hands liggande
antagandet, att vistelsen i Italien i och för sig skulle givit honom den avgörande
impulsen. Ty Thomas Mann är ingen landskapsdyrkare och frossare i naturintryck,
och hans typiskt germanska läggning förhindrade uppkomsten av en allt
för svärmisk beundran för klassisk forntid eller italiensk nutid. Även som ung
betraktade han med nyktra blickar det land, som brodern Heinrich (för att
citera Eloesser) gjorde till lidelsens teater, på vilken sköna människor uppföra sina
sköna förbrytelser. Hans studium gällde också företrädesvis nordiska och ryska
författare, vilkas stränghet och kraft å ena sidan, naivitet och uppriktighet å den
andra mera överensstämde med hans eget kynne.
Under de italienska åren tillkommo några noveller, som efter hand publicerades
i olika tidskrifter och slutligen utgåvos i en volym 1898 med titeln lånad
från en av novellerna, »Der kleine Herr Friedemann». Här har författaren helt
frigjort sig från beroendet av naturalismen och funnit sin egen väg. Motivvalet är
av den karakteristiska art, som genomgår hela Thomas Manns produktion, och
säkerheten i stil och komposition visar, att han dragit stor nytta av sin
improduktiva lärotid, då han haft läsningen av beundrade kolleger till daglig
sysselsättning. I Italien komponerade han också sin storslagna släktroman,
»Buddenbrooks», vars utarbetande sysselsatte honom i flera års tid. Från början hade han
icke tänkt sig en så bred uppläggning av romanmotivet, som det kom att få i sitt
fullbordade skick, och den äldre familjehistorien är en senare tilldiktning till
det ursprungliga manuskriptet. När han i fullbordat skick inlämnade det till
förläggaren, uttalade denne åter en önskan om en avsevärd sammandragning, men
då hade Thomas Mann kommit till den bestämda uppfattningen att »Buddenbrooks»
äntligen nått sin konstnärliga fulländning och vägrade följaktligen att
vidtaga någon ytterligare ändring. År 1901 utkom romanen, som skulle föra sin
författares namn över världen.
Vid denna tid hade Thomas Mann redan bosatt sig i München, som sedan
dess varit hans egentliga hemort. I sin egenskap av medlem i Simplicissimus’
redaktion kom han i nära beröring med Münchens litterära värld, där han snart
kom att åtnjuta ett stort anseende, ehuru hans försynta, nästan skygga väsen
inte gjorde det lätt för honom att knyta intimare vänskapsband. Hans huvudintresse
gällde studier, företrädesvis i filosofi och samtida litteratur, och
därjämte det egna författarskapet, som snart skulle bära nya rika frukter.
Novellsamlingen »Tristan» (1903) förskaffade honom kanske främst tack vare den
mästerliga novellen »Tonio Kröger» talrika nya vänner. Å andra sidan
åstadkom han en del förargelse på grund av den påstådda karikeringen av några
samtida i novellgestalterna. Med eventuella likheter härvidlag må det förhålla sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
