Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomas Mann. Årets Nobelpristagare i litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hur som helst — även från Lübeck ha beträffande »Buddenbrocks» liknande
beskyllningar framkommit — någon porträttering av elakhet mot hans medmänniskor
kan det från Thomas Manns sida säkert ej vara tal om. Men väl låter
han sin fina ironi spela över mänskliga svagheter och blottor i den konsekventa
livsföringen, och han tvekar å andra sidan aldrig att identifiera sig själv med
sina ofullkomliga hjältar. Han har nämligen större självkännedom och skarpare
självkritik än de flesta.
Hans nästa arbete, »Fiorenza» (1905), är ett dramatiskt verk, knappast
avsett för scenen utan snarare ett diskussionsdrama, där författaren utan
iögonenfallande partitagande låter renässansens och askesens partigängare komma till
tals med all den dialektik, varöver Lorenzo de Medicis och Savonarolas tid
förfogade. I Thomas Manns produktion intar Fiorenza väl icke något av de
främsta rummen, men man gör orätt i att gå förbi detta läsvärda drama, där
författaren från olika utgångspunkter tar upp till behandling så vitala frågor som
moralens nödvändighet och konstens, resp. allt kulturellt arbetes, uppgifter. Också
romanen »Königliche Hoheit» (1909), vars handling är förlagd till ett tyskt
duodeshovs ödsliga representationssalar, innehåller mera av självbekännelse och
utveckling i Manns författarskap än vad den i övrigt mot den med lätt hand
komponerade boken välvilligt stämda kritiken först uppfattade. Individernas
isolering brytes här av kärleken. »I de tre furstliga syskonens öden tecknas
symboliskt den individualismens kris, i vilken vi nu befinna oss, denna andliga
svängning hän mot demokratin, mot gemensamheten, mot anknytningen och kärleken»
— så har Thomas Mann själv vid ett tillfälle klarlagt tendensen i sin bok. Man
har måhända inte utan fog sökt göra gällande, att hans eget lyckliga äktenskap,
ingånget 1905, haft en viss påverkan på denna utveckling.
Ett nytt mästerverk i sällsport helgjuten form skapade Thomas Mann med
»Der Tod in Venedig» (1913), återigen en novell, som handlar om konstnärsskapet
och dess undantagstillstånd. En åldrande skald, vars hela liv bestått i
driften att i diktens form omsätta sina intryck, förbrännes till döds av en vanvettig
lidelse till en mytiskt skön gosse. Den mörka bakgrunden till dramat, vilket
uteslutande är av själslig art, »döden i Venedig», d. v. s. koleran som med hänsyn
till badgästerna på Lidö inte får nämnas vid sitt verkliga namn, är utomordentligt
skickligt inkomponerad i handlingen. Dödsängelns skugga faller tung över den
solmättade stranden och skymmer blicken för den bländade skönhetsdyrkarens syn.
Människan och hennes inre problem har alltid utgjort den pol, kring vilken
Thomas Manns författarskap kretsat, men människan som samhällelig individ,
som faktor i det politiska spelet har legat utanför hans intressesfär. I
»Betrach-tungen eines Unpolitischen» (1918) beklagar han — närmast under intryck av
världskrigets omvärdering av alla samhälleliga värden —att han genom sin brist
på intresse dragit sig undan det gemensamma ansvaret. I detta väldiga arbete
begagnar han nu tillfället att med hela sitt skarpsinne utreda sin ställning till
inre och yttre politik, till kultur- och maktfrågor. Såsom var att vänta anlägger
han den verklige humanistens synpunkter och undviker allt outrerat partitagande.
Likaväl som det framstår som självklart för honom att Tyskland såväl som
andra makter har att värna om en framskriden kultur och en sann humanitet,
likaväl bekänner han sin »Willen zu Europa», d. v. s. framhåller nödvändigheten
av andligt samarbete och gemenskap för att vårda och förkovra kulturarvet.
Kriget har gjort diktaren till demokrat, till medborgare som är medveten om sitt
ansvar för det rätta bruket av sina gåvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
