- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Femtonde årgången. 1930 /
130

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av nycken och lidelsen, deras jag består av en serie stämningar och intryck som
slå ut i impulsiva handlingar, ibland av godmodig, oftast av skrämmande natur.

Den utveckling, som emellertid kan spåras inom hans omfångsrika produktion,
torde ändock kunna karakteriseras så, att nycken blir mindre bisarr och
mera meningsfull, att impulsen närmar sig instinktiv hjärtlighet, och att en
handling därmed får värde och betydelse. Livet övergår förvisso inte i en
solskensidyll, den snälla menlösheten får alltjämt sina kännbara knuffar, men
gemyt och hygglighet — man väjer kanske ännu för ordet godhet — omsluter
personer och handlingar med en välgörande värme. Människorna verka friare,
generösare, den duktige är inte alltid hänsynslös, den välmente inte alltid
narraktig, alternativet behöver inte längre formuleras som det en gång skedde:
»Endera är du dum eller är du en stor och välslipad skojare.»

Det dröjde åtskilliga år från förstlingsboken, dramat Maria, Jesu moder
(1905), innan Hjalmar Bergman lät intryck och hågkomster, sägner och
anekdoter från sin barndoms Örebro och bergslagen runt omkring — en vidsträckt
och givande domän — bilda den stomme, kring vilken hans frodiga fabulering
slingrade sina rankor. Hans upprepade besök och studier i Italien satte frukt
dels i samtidsberättelserna Amourer (1910), dels i renässanskrönikan Savonarola
(1909), senare i skådespelet Parisina från släkten Estes Ferrara. Det fanns
något av hans egen renässansuppfattning i hans första berättelse, Solivro (1906),
sagan om den stackars prinsen av Aeretanien. Livet är brutalt och krävande,
människorna grymma och beräknande i samma grad i Savonarolas Florens som
i prins Solivros Aeretanien. Drömmaren går under, det stort tillämnade och
upphöjt efterlängtade rives i stycken — »en mans känslor, en mans vilja, en
mans kraft» bli till intet eller till brickor i egennyttans spel om makten.

Konstnärligt höjer sig boken om Savonarola vida över de föregående verken,
om också den stiliserade och mejslade krönikestilen i någon mån föregreps i
Solivro. Den världsvise messer Guidantonio Vespucci, som berättar munkens
historia, gör det med skenbart lugn, men de knappa orden skälva av undertryckt
känsla. Han är republikens sluge tjänare, men framför allt drives han av
svartsjukt hat till Savonarola, vilket dock aldrig kommer direkt till tals. Inte
heller träder botpredikantens gestalt i förgrunden; av hans fascinerande makt
över människorna, av hans väldiga patos förnimmes föga. Det hänger samman
med både den fiktive och den verklige berättarens typ, att det snärjande
intrigspelet, den fräna världsklokheten eller den brutala hänsynslösheten tränga fram
på bekostnad av annat; dock klinga spröda lyriska tongångar igenom.

Med kall likgiltighet skildras gräsligheter och våldsdåd, med uppriktig beundran
hyllas den lysande Lorenzo de Medicis levnadskonst och statsmannaklokhet:
»Vern kan bevittna ett så vackert och sinnrikt skådespel utan att glömma
allt, som kan läggas aktören till last av sededomare.» Den sortens fördomsfrihet
färgar omdömena med ett stänk av ironi, som den lärde messer Vespucci
knappast åsyftat. Redan nu står verkligheten i en underlig spökdager,
världsförloppet har marionettspelets oansvarighet vad de agerande angår. I
novellen Tre systrar i samlingen Amourer förklarar den säkra, förståndiga Linda:
»Du förstår, min unge, att jag för tillfället icke var riktigt slug. Det insåg jag
själv. Men just det gjorde, att jag tyckte mig handla utan ansvarighet. Jag
kunde lika gärna ha drömt alltsammans.»

I den dimmiga, konturlösa Blå blommor (1907) säger huvudpersonen, som
gjort sig till mordbrännare på liknande sömngångaraktigt sätt: »Tror du man
vet i dag, va man vill i morgon? Jo man tror att man vet det, men man vet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:14:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1930/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free