- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Femtonde årgången. 1930 /
131

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det icke. Elier tror du man vet om dagen, va man vill om natten.» Livet leves
på en slump. Dylika satser voro visserligen inte nya, men det hindrar dem inte
att vara uttryck för en personlig övertygelse.

Mellan denna »vanliga» människotyp och den patologiska, mellan vardagsmänniskan
och kriminaldåren reser sig ingen hög mur. Överhuvud äro gränserna
svävande i denna vaxmjuka värld, en tillvaro utan stadga och distinktioner.

Världsbilden ändrades inte, när miljön blev en annan: Bergslagen med
staden Wadköping eller dess vederlike i centrum. Det var en bygd med ett myller
av människor och minnen. Land och stad vimla av original — förbluffande och
egenartade, hur än deras nyck och vurm yttrar sig, på gott eller ont. Början
gjordes med Roger Bernhusen de Sars på Rogershus (Hans nåds testamente
1910), och han förblev en älsklingsfigur, mänskligare och förnuftigare ju längre
fram i Wadköpingsböckernas rad han kommer spetande in på scenen. Nycken
råder kanske alltjämt på Rogershus, men den ställer inte till den förtret den
gjorde förr, då det hette: »Rogershus, där människorna hade så liten lust och
än mindre förmåga att bereda varandras lycka. Där nycken var lidelse,
lidelsen en nyck. Där nycken ensam härskade, bestämde allt, trotsade sig till allt.»

Stadens krönika — en serie med många nummer och som det synes outtömlig
— började med Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912). Redan från första
stund presenterades en rad borgarfamiljer intvinnade i varandra på ett
oupplösligt sätt. Berättaren bemödade sig nog att på sitt episodiska maner
åskådliggöra den sociala utvecklingen under vid pass ett sekel, men det som kom att
intressera blev då som framgent de enstaka människoödena.

Stadskrönikan fick vid sin sida och till komplement en rad »komedier i
Bergslagen». Komedierna tålde emellertid mer att gråta än skrattas åt, och
författaren bibehöll sin vana att med en viss godlynthet omtala skakande eller ruskiga
tilldragelser. Sagoförtäljaren hade ju ännu mindre del i vad som skedde än
aktörerna och ända voro dessa i så ringa grad ansvariga. Varför då uppröras!

Att relatera vad som händer i denna följd av berättelser skulle gagna till
intet; ett referat kan inte ge en antydan om fabuleringens ymnighet. Upptåg
och uppträden virvla förbi i rask följd. Regissören kan sin sak. Men läsaren
råkar måhända vilse i det tallösa sällskap, som omger honom, även om författaren
är nog omtänksam att förutskicka ett personregister. Själv ser han alla
sina figurer, stora och små, framför sig, och när som helst griper han en i
hopen och gör denne till huvudperson i nästa komedi eller krönika. För honom
existerar ingen sammanblandning eller förvandling, men väl kan han tillåta sig
eller utsättas för en förskjutning. Både samma personer och samma situationer
komma ibland i annan dager, något som inte bära beror på en förändring i
författarens människouppfattning. Det dominerande draget, som är figurernas
kännetecken på resan genom livet, präglas inte helt om men retuscheras då och
då. I greppet om personerna urskiljer man för övrigt något av Bergmans
litterära påbrå. I allt väsentligt är han sig själv, en högst originell begåvning,
men den tidiga förtrogenheten med Dickens’ romaner har säkert inriktat hans
blick och skärpt den för det karakteristiska särdraget, den geniala karikatyrens
konst han själv klarlagt i ett föredrag om Karikatyr och kliché, som i
sammandrag publicerats i Svenska Dagbladet 3/11 1929. Gestalterna ha för hans öga
skulpterats ut i en sådan frappant förenkling, som kan bli ensidig men aldrig
livlös.

Den andre store diktare, som nämnes i samband med Bergmans berättarkonst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:14:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1930/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free