- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Femtonde årgången. 1930 /
132

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är Dostojevski. Man tänker därvid mest på det intresse för abnormt själsliv
och den observation av de flyende själsmomenten, krusningarna på ytan över
dunkla djup, som Bergman tidigt gav prov på.

Om alltså det kompakta och brokiga spelet inte låter fånga sig i ett referat
och blott svagt kan antydas, är andan som svävar över djupet lättare att
klarlägga. Vilket inte innebär, att den skulle vara ensartad och rättfram.

Visserligen må författaren inte stå för allt vad hans personer förkunna som
sin levnadsvisdom, men när deras satser och handlingen löpa samman och
bestyrka varandra, faller det sig svårt att sålla isär författarens tankekorn och
hans figurers.

När den raske men olycksalige magistern Anders Ekmarck »i en hastig glimt
tyckte sig skåda hela livet som en redan färdig och utskriven commedia,
där sorg och glädje, framgång och motgång, fattigdom och rikedom voro bestämda
roller, gester och repliker», eller talar om »fatum» och sig och de andra
unga som rätta museimaner — då känna vi igen både bilderna och tanken. Och
när den späde och drömmande slås till slant, eller grotesk uppsluppenhet spelar
ovanpå en makaber ruskighet, då ta vi inte miste på vern som är iscensättaren
och kommentatorn av comedian.

Medlidandet är inte alltid borta — man kan säga aldrig helt borta. Vackert
och varmt ristas runan över Julius Krok, den lille snusbrune mannen med sin
ostyriga svarta örontofs; »här hade han dragit fram i tidernas begynnelse, ivrig
att hjälpa, glad att hjälpa, stolt över sig själv, sina raska drängar och sin gamla
spruta, som skulle släcka en brinnande stad. Och vägen hade dragit ut sig i
det oändliga, kamraterna hade fallit ifrån, men den lille snusbrune fortsatte
oförtrutet från olycksställe till olycksställe. Alltid lika glad att hjälpa, alltid lika
fumlig, lika hånad, lika omöjlig. Alltid samme lille hjälpsamme Pelle-Jöns.
Men en Pelle-Jöns utan skratt, med ett orubbligt, ömsint allvar i sitt hjärta.»

Men livet står nu en gång i en kall, grym och gäckande dager för diktaren.
Han trivs knappast i den atmosfären, men nog slösar han med bevis på livets
meningslösa gyckel med människors barn. Bernhusens gamle betjänt Wickberg
får under ålderns och vilans dagar till hobby att förfalska sedlar — för nöjes,
inte för vinnings skull, och sedan hans lilla förlustelse upptäckts, drives han till
självmord. Det verkar bisarrt hugskott från författarens sida. Så som han
förut tecknat sin figur, vilja vi inte hålla till godo med denna oginhet mot den
prudentlige Wickberg. Det aparta göres till det naturliga, det snedvridna till
det allmängiltiga.

Men å andra sidan kan det ödesbestämda i världsförloppet, den hårdhänta
och grymma leken med människoöden bringa i dagen klara källsprång under
en oformlig och vidrig yta. Häxdansen stannar av och en stillare melodi lockas
fram under stråken. Den gamle barocke Jörgen Siedel i Knutsmässo marknad
blir mänsklig i sin sorg, men inte i sitt hat, och dråpet på honom kommer boken
att förtona i ett enkelt rörande slutackord.

Den frånstötande, grovt tillyxade Markurell blir gripande, där han sitter
på spillrorna av sitt kassaskåp, som han i vild vrede slungat i golvet, och
slagen och sargad av sorgen lyssnar till »vännernas» i grunden så fåvitska tal,
en annan Job i all sin vidunderlighet. Sorgen är en realitet, om än allt annat
är skugglikt gyckelspel. Överhuvud betraktas sorg och lidande med djupare
vördnad och mänsklighet i Bergmans senare böcker.

Annars är som sagt marionettspelet symbolen för tillvaron. Så kallas några
enaktare från 1917, och romanerna kring samma tid och innan göra också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:14:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1930/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free