- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Femtonde årgången. 1930 /
134

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Orsaken kan jag icke angiva, den är mig främmande. Det är icke någon passiv
oförmåga, det är en alldeles bestämd vilja. Jag vill stanna, därför att jag
inte vill.» Hans medvetna vilja pekar åt annat håll än hans handling. »Det
var stick i stäv mot min vilja, och därför gjorde jag det.» Han blir brottsling,
gör ett klumpigt, förvirrat försök till inbrott och drives även därvid av
sin tredje vilja. Ja, men därmed är inte allt sagt. Saken är egentligen inte
så enkel, varken konstnären Loewen eller författaren Bergman är uttömd med
en formel. Leonard Loewen har sina bestämda sympatier och antipatier, hans
värld kringgärdas av reservationer och betänkligheter, han kan kämpa för en
liten nyckfull dygd, som i grunden varken är nyckfull eller liten. Han har
en rest av mänsklig stolthet och heder mitt i all sin hjälplöshet, svaghet och
nihilism. Det han beundrar är värt att beundra, det han föraktar är föraktet
värt, det kunna vi inte komma ifrån. Och så är det ofta med dessa spillror
och flarn till människor: de kunna bli löjliga, missriktade men icke futtiga.
Med alla sina skröpligheter inge de sympati. De ha något på trots i lynnet,
som lätt kan stegras till generositet. Det är väl i grunden detta som till
slut triumferar hos Bergman; det kan bli till det ärekära hos människorna, som
bottnar i känslan att det finnes något man inte får tumma på. Den förkomne
Loewen själv menar, att man kan tänja ut allting åt alla håll, och har
anpassat sig efter denna regel, men tillägger, att det är icke svårt, »så länge man
blott har någonting, med vilket tankarna kunna syssla utan smärta och utan
skam». Men redan detta att något dylikt existerar för tanken, är ett erkännande
av dess värde, tanken och drömmen spegla en värdebetonad verklighet. Giv det
som finns till för tanken full realitet! Skillnaden kan synas väsentlig, men
det ena ledet förutsätter dock det andra.

Den hårdvulet elaka typen avgår inte med segern, lika litet som Hjalmar
Bergmans teodicé sätter en barbarisk tyrann i spetsen för världsstyrelsen. »Den
Oföränderlige» kan roa sig åt de stackars dödligas misslyckade ansatser men
även glädjas åt ungdomlig käckhet och förlåtande godhet.

Ungdomlig omedelbarhet, mild visdom, leende glädje hyllas ända till sist som
förlösande makter. Allvarlig höghet ställer sig vid deras sida. Exemplen äro
inte svåra att finna. Flickan i frack (1925) är en bagatell men den inrymmer
en av dessa förklaringar, som skymtar här och var på andra håll hos Hjalmar
Bergman och som visar hans humanare och på samma gång allvarligare inställning
till livet och människorna. Den kalla, omänskliga änkedomprostinnan
Hyltenius hör den gamle gode rektorn »tänka högt» och hans milda och
visa ord smälta isskorpan kring hennes hjärta: »Förlåta, upprepade rektorn
tankspridd, det är den stora konsten och det eftersträvansvärda målet. Har
du icke lärt dig det vid din ålder så är du att beklaga och klandra tillika.
Snart vilar du bland de andra här under stenarna, kan varken röra hand eller
fot, tand eller tunga. Faller dig då den tanken in att göra en god gärning, så
kan du icke. Faller dig då den tanken in att hjälpa en ung människa, så kan
du icke! Vet du, hur det känns att icke kunna hjälpa? Nej. Men snart får
du veta. Snart rör du icke hand eller fot. Följ mitt råd och skaffa dig en
mjuk huvudkudde av blida minnen.»

Domprostinnan är densamma som i Hans nåds testamente. I romanen 1910
firade hennes kalla själviskhet en tillfällig triumf, i radiodramat härom året
blev utgången betecknande nog en annan. Roger Bernhusen de Sars behärskas
när han då och då återuppstår ur sin grav (och må han därmed fortsätta!) väl
alltjämt av nycken, men hur mycket hjärtligare, mer vinnande är han inte i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:14:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1930/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free