Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag, Ljung och Medardus (1923) än någonsin förut. Och ett sådant porträtt
som det av kyrkoherde Carlander i samma roman skulle Bergman knappast ha
tecknat tidigare. Han är mossig och skrovlig som en gammal ek, barnafrom
och blid mitt i all sin allvarliga stränghet. Det är tonen såväl som andan som
förändrats, det som var likgiltighet, kallsinnighet har blivit värme och
medkänsla; man kan också säga, att fördomsfrihet förvandlats till fördragsamhet.
Det ödesbestämda ligger inom människan själv — i hjärta och hjärna —
och när deras väg leder bort från Pliktens, kunna de sanna och starka
karaktärerna inte längre uthärda livet. De ta sitt öde i egna händer. De komma
till klarhet — sent, men desto omutligare (Chefen fru Ingeborg). Alltså,
allvaret blir högtidligt, inte grymt, besinningslöst — det heroiskt mänskliga
består efter anfäktelserna. I själva verket uttalas samma tanke i Jonas och
Helen (1926) efter skildringen av en stackares luttring inför döden och frälsning
från sken till verklighet: »Och i den långa, tunga process vi föra ges blott en
verklig seger: bekännelse.»
Alltjämt älskar han att skildra det omedvetet verksamma inom människosinnet
och söker stod för sin själsskildring i den moderna psykoanalysen. Men
det som framställes är inte samma blint framrusande elementära drift som så
ofta förr; omedvetna lynneskast och säregna handlingar ha sin orsak i djupt
liggande känslorörelser eller mer eller mindre klart fattade önskningar och
intressen. Chefen fru Ingeborg känner sin personlighet lösas upp, gnagas
inifrån tills blott skalet finns kvar utan kärna; vi kunna tycka, att förloppet
klarlägges för sent, kanske också för metodiskt beräknande, ty den konstnärligt
gestaltskapande fantasien far inte väl vid en konfrontering med själsvetenskap
av denna art, men vi kunna intet invända mot hänvisningen till den på
djupet liggande orsaken — en allt omskakande kärleksupplevelse. När Jonas
Kerrman åtskilliga gånger visar sig vresigt nyckfull, oförklarligt irritabel, så
har det sina högst naturliga orsaker, som inte kunna betecknas som fix idé
eller »tredje vilja» utan som svikna förhoppningar av ett slag, som hans
karaktär och situation betinga. Hans maka Helen blir ett rov för oklara
själsrörelser; att de bottna i svartsjuka erfara vi så småningom, likaså att denna
ingalunda är baserad på en löslig nyckfullhet utan skenbart har fog för sig.
Egentligen var detta retrospektiva, från verkan till orsak gående berättarmaner
föregripet i långt tidigare romaner men har blivit mera utspekulerat i
anslutning till psykoanalysens tolkningsmetod, så att en läsare drives att bakom
varje handling han ser en person begå finna en annan orsak än den närmast
liggande. Det blir till en kurragömmalek med läsaren och de medagerande,
vilket kan innebära en fara. Intresset förytligas.
På samma sätt som i de senare romanerna en »naturlig» uttydning i sista
hand inställer sig, så äro människorna människor och inga vettlösa vilddjur
eller knyckiga marionetter. Om man jämför Jonas Kerrman och Bourmaistrarna
och de andra i spelet om makten och guldet med syskonkretsen i Siwertz’
Selambs i liknande situation, hur olika framstå inte respektive parter. Bergmans
finansmän äro i regel kanske för litet övertygande i den egenskapen, men de
äro å andra sidan inte omvandlade till jagande och glupande vargar. Vilken
bild som är sannast må lämnas därhän; faktum är, att det mildare handlaget
visar Hjalmar Bergman. Som ett vittnesbörd i samma riktning skulle också
hans minnen från hemstaden Örebro i Turistföreningens årsskrift för i år
kunna gälla. De präglas av blid och vänlig saklighet. Man tycker sig finna, att
han inte själv upplevt vad hans »komedier» från Wadköping och Bergslagen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
