Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 HANS KÜNTZEL.
sociala omvälvningarna, demokratiseringen och industrialiseringen inom vårt
eget samhälle. Man kan nämligen inte undgå att observera, att friskt blod i
stora mängder tillförts vår litteratur genom de s. k. proletärförfattarna. Här
är förvisso icke platsen att närmare ventilera riktigheten av själva begreppet
»proletärförfattare, proletärdiktare», varom det helt nyligen stått så heta fejder
i pressen och på diskusionsmöten. Man gör väl ingen orätt, om man använder
titeln i fråga på de författare, som — om också icke proletärer i detta ords
egentliga bemärkelse — själva ha framgått ur arbetarklassens led eller varit så
nära förbundna med dess tänkesätt och levnadsvillkor, att de i motsats mot de
borgerliga författarna valt den proletära plattformen som utsiktspunkt för sin
blick på tillvaron. Att proletärdiktarnas framträdande varit direkt betingad av
arbetarklassens politiska och ekonomiska frammarsch torde vara oomtvistligt,
förläggarnas och läsarnas intresse är en annan följd därav. Rudolf Värnlund
har säkert rätt, då han i uppropet till Hedenvind-Eriksson-insamlingen
skriver, att dessa författares »existens är oförklarlig, för att icke säga omöjlig,
om man icke ser den mot bakgrunden av en mäktig folkrörelse, vars strävanden
givit dem sitt patos, vars vaknade kraft fyllt dem med självtillförsikt och vars
problem ger dem berättigande». Proletärskildringarna välja ofta, men icke alltid
sina ämnen ur arbetarklassens liv, men de kunna därför icke sägas vara några
politiska kampsignaler. Någon skarpslipad social tendensroman av utländska
mått, som t. ex. Upton Sinclairs, finner man inte här, ej heller påtagliga
samhällssatirer av Sinclair Lewis’ eller Heinrich Manns kraft.
I allmänhet torde våra proletärskildringar ha tillkommit inte så mycket i
tendentiöst syfte och väl ännu mindre på grund av några estetiska strävanden
att vinna nya ämnesområden åt litteraturen, utan de äro i första hand
resultatet av sina författares uppgörelse med sitt eget liv. Utan att pressa
överensstämmelserna mellan dikt och verklighet för hårt torde man kunna påstå, att
personliga erfarenheter, upplevelser ooh minnen spelat en avgörande roli vid
tillkomsten av de flesta proletär romaner! Inte endast i bekännelseskrifter utan
också i rent skönlitterär form, i lyrik (vilken inom parentes» sagt spelar en kanske
ännu mera dominerande roli än prosan) såväl som romaner och noveller har den
intellektuellt synnerligen livliga arbetarungdomen skildrat sina tankar, sina
strider och strävanden.
Man får emellertid inte föreställa sig, att denna riktning, som utgått ur
arbetarklassen, ensidigt strävade efter att förhärliga storstaden och fabriken.
Hymner till bådadera finnas, men tendensen är snarare den motsatta. I kritiken av
proletärtillvaron kan man också finna en opposition mot storstadskulturen. Hos
flera författare kan man spåra en tydlig längtan att med gamle Rousseau
återvända till naturen igen. Men miljön i skildringarna är ofta hyreskasernen eller
de osköna förstadsruckel, som utgöra det mest misslyckade försöket att placera
storstadens proletärer på landet.
Mycket märklig är den politiska frihet, som dessa författare vanligen lyckats
behålla. Skilda riktningar finnas företrädda, i en del fall har så småningom en
stark åsiktsförskjutning från vänster till höger ägt rum, t. ex. hos Oljelund,
Jändel och Lindorm. Några fribytare som Dan Andersson och Gustaf
Hedenvind-Eriksson ha skänkt riktningen dess naturlyriska och vildmarksromantiska inslag.
Vardagsproletären, den gode och den dålige, ha blivit huvudpersoner eller också
den unge grubblaren, som är ett mer eller mindre lyckat porträtt av författaren
själv — han må nu heta Rudolf Värnlund, Harry Blomberg, Eyvind Johnson
eller något annat. Det är kanske detta egocentriska drag i förening med bristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
