Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT ENGSTRÖM.
Av Oscar Wieselgren.
Albert Engström var som tecknare ryktbar och populär över allt Sveriges
land långt innan man började förstå, att han egentligen kanske är ännu mera
betydande som författare än som konstnär. Man läste hans talrika skisser i Strix
och roade sig åt dem men betraktade dem som mer eller mindre efemära
produkter vid sidan av hans prestationer med ritstiftet. Betecknande är, att artikeln
om honom i andra upplagan av Nordisk Familjebok (vol. 7, spalt 629—30)
rubricerar honom som »tecknare». Denna artikel (författad av Georg Nordensvan),
är nedskriven 1907 och återspeglar säkerligen alldeles korrekt den allmänna
uppfattningen vid denna tidpunkt. Albert Engströms böcker utkommo också
mycket länge på ett relativt mindre betydande bokförlag (Ernst Lundquists).
Först från och med år 1915 övergingo hans arbeten till Bonniers och började
utkomma i en samlad upplaga. Sedermera ha de som bekant många gånger
omtryckts och torde väl numera tillhöra det Bonnierska förlagets säkraste
stapelartiklar.
För sin egen del var Albert Engström med all säkerhet från början
övertygad om att hans framtid låg helt och hållet på det konstnärliga området. Redan
i barndomsåren hade hans bildskapande förmåga börjat göra sig märkbar, och
med oförtydbar stolthet berättar han i ett av sina självbiografiska fragment (Ett
marknadsminne), att han som pojke brukade skära ut grimaserande
gubbhuvu-den på hasselkäppar och sedermera försälja dessa till konstintresserade
handelsresande, vilka plägade betala dem med en eller — i gynnsamma fall — flera
tolvskillingar. Och i annat sammanhang (Smålandsmystik) relaterar han ett
minne från pojkåren, som slagit djup rot hos honom. Hos en originell man
vid namn Robert Tolf, till yrket färgare i Ingatorp i Småland men samtidigt en
tusenkonstnär, som till och med förstod sig på att ge lektioner i algebra, hittade
han en dag ett målarskrin med färgtuber, penslar och palett. Vid denna
oväntade upptäckt slog hans konstnärslidelse ut i full låga, och han lyckades av
skrinets välvillige ägare, vilken anat hans hemliga längtan, få tillåtelse att göra
ett försök med en kopiering. Det gällde en gammaldags stel och omöjlig marin,
som väl knappast i och för sig kunde framkalla någon högre grad av konstnärlig
entusiasm. Men uppgiften var dock lockande, och den unge Albert gav sig i kast
med den under utvecklande av hela sin energi. Kuriöst nog hade själva färgen
en viss tradition, ty den hade av innehavaren förvärvats på auktion och
härstammade från Marcus Larssons ateljé. Häpen över vad fjortonåringen i
trots av sin brist på teknisk skolning lyckades åstadkomma profeterade hans
lärare honom en framtid som konstnär: »Albert, du blir ingen matematiker men
du blir målare, det är farligt nog!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
