Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SO OSCAR WIESELGREN.
Emellertid blev det icke konsten som i första hand lade beslag på Albert
Engströms intresse. Efter sin i Norrköping 1888 avlagda studentexamen begav
han sig omsider i vanlig ordning till Uppsala, närmast för att studera klassisk
filologi och jämförande språkvetenskap. Det var ungefär som Bellman
skildrat Movitz’ sejour vid lärdomssätet ett sekel tidigare:
Movitz skulle bli student.
han Uppsala betrakta.
Börja mumla excellent
Grammatica contracta.
Men någon egentlig ordning blev det knappast i hans studier. Stundom satt
han visserligen som en mönstergill humanismens adept hemma i sitt
pipröksin-pyrda studentrum och pluggade med frenetisk iver de vanliga kursböckerna i
grekiska och latin, men dessa perioder av lärda mödor blevo i regel icke
särdeles långvariga. Man fick nämligen inom kort »ett så förbaskat gott samvete att
man gick ned på Gästis och uppgav gärdet». När så första steget var taget
följde snart det andra och ytterligare betydligt flera i snabbt ökad täkt. Varje
dylikt akademiskt symposion utgjorde sålunda »entréen till flera dagars
kringirrande på näringsställena vid det mest molnfria humör».
Det är klart att med dylika levnadsvanor det positiva vetenskapliga resultatet
av Albert Engströms Uppsalavistelse blev tämligen klent. Alldeles utan värde
blev det dock ej, ty under studierna för den gamle lärde Cæsar-utgivaren Frans
Vilhelm Häggström och vid sammankomsterna i Filologiska föreningen
förvärvade han en ganska solid klassisk bildning, framför allt i vad gäller de latinska
poeterna. Viktigare än detta var emellertid den allmänt humanistiska inriktning
som hela hans personlighet under dessa år emottog. Universitetsluften påverkade
honom i en grad, som blev bestämmande för hela hans livsåskådning. Något
sammanhänger väl detta med hans ursprung, ty på landet levde säkerligen ännu
i hans ungdom något av den sedermera försvunna vördnaden för latinet och
universitetslärdomen, som bland allmogen gått i arv sedan sekler tillbaka. Men
den definitiva prägeln fick hans uppfattning under Uppsalatiden. Professor i
komparativ lingvistik blev han visserligen aldrig, men i den akademiska
republiken har han alltid känt sig som fullmyndig medborgare, och med rätta kan
han säga om sig själv: »Jag lever fortfarande i begreppet Latinitas och kommer
att framhärda däri.»
Efter ett par år blev det emellertid tydligt att Albert Engströms framtid
icke låg på den lärda banan. Litteraturen, som han också periferiskt berört
(han hade författat novelletter, som tryckts i olika mindre anspråksfulla organ
och honorerats med ända till 3 kr. pr. styck), tillfredsställde honom icke heller.
I stället blev det ungdomskärleken, penseln och paletten, som lockade. Han sökte
sig till en början fram på egen hand men kom icke särdeles långt, trots energiskt
arbete. Så sammanträffade han emellertid vid en akademisk festlighet med
Bruno Liljefors, vilken efter att ha sett vad han presterat ansåg sig böra tillråda
honom att vända studierna ryggen och på allvar slå in på konstnärsbanan. Som
den lämpligaste läraren nämnde han Carl Larsson, vilken då för tiden verkade
vid Valands konstskola i Göteborg. En dag fick denne sålunda enligt vad han
i sin självbiografi berättar »besök av en ung student, som hade ett brev i näven
från Bruno Liljefors och däri stod en varm anbefallning till mig. Man hade i
Uppsala försökt allt möjligt med honom, att gora’n till grek och romare, till ju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
