Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN ANDERSEN NEXØ. 21Ç
Mot denna del går intet upp i fortsättningen, vilket dock ingalunda
innebär, att inte romanen även sedan på sin breda episka ström bär fram
händelser, typer och livsöden, som mäktigt gripa eller gemytligt roa. Men den
omedelbara glansen och friskheten, som sammanhänga med att en ungdomlig
upptäckareglädje en gång omfattat så mycket av det som sedan återberättats,
fångar författaren inte mer i samma höga grad.
Ditte Menneskebarn (I—V, 1917—21) bildar en pendang till Pelle Erobreren.
Att i denna roman diktarens syn på en arbetarrörelse enligt Pelles principer
förskjutits till förmån för en mera »själslig» revolution beror inte bära på de år
som gått sedan Pelles seger, utan också på att den kvinnliga moderligheten,
den gränslösa godheten, har kommit i centrum. Författarens känslighet gör
honom benägen att låta hans egna skapade varelser ta makten över honom.
Häri som i mycket annat påminner han starkt om Dickens. Båda sätta
hjärtat i högsätet och äro båda bäst hemma i den gammaldags värld, som är fattig
och invecklad, men som låter hjärtats blommor spira i all förkommenhet och nöd.
Dittes kännetecken blir en godhet som sliter ut sig själv, ett kristligt ideal
men knappast ett proletärpolitiskt. Samtidigt bär hon liksom Pelle och för övrigt
hela hennes klass (Fattigpers klass) på en känsla av framtidslycka, »en aldrig
vilande ljuskälla», som för dem över de mörka stunderna. Detta är kärnan i
diktarens optimism. Ägde inte proletariatet det inre ljuset, skulle dess
ökenvandring aldrig nå det förlovade landet.
Även i Ditte Menneskebarn är barndomsskildringen det rikaste och starkaste
inslaget. I grunden förändras Ditte aldrig. Den moderliga instinkt, som bär
henne och hennes gärning, utvecklas tidigt och anfrätes aldrig av än så svåra
upplevelser. Hon kastas av författaren ut i livet, det är han och icke livet
som piskar henne från arbetsplats till arbetsplats, ty hon, proletärbarnet, får
inte trivas i borgerlig miljö. När hon hamnar i en familj av annan läggning
en gång, måste annat komma i vägen för att jaga henne ut i världen igen.
Hennes hjärta blir hennes öde, ty det omfattar inte bära barnen med osviklig
ömhet. Hon kan överhuvud inte neka något, då det gäller svaga eller hjälplösa,
de må vara det i verkligheten eller blott synas henne så. För en varelse av
hennes typ existerar ju enligt författaren ingen självansvarighet, de lyda sitt
hjärta och därmed nog. Att bygga upp en tryggad existens, även om de kunde,
få de inte, då skulle de förlora sin själ. De äro de i anden fattiga som skola
vinna saligheten — åt andra.
Finast och varmast äro bilderna från Dittes och hennes styvfars hem. Han
och hon äro släkt till sinnelaget. Han har vagabondblod i ådrorna; det
framträder även som en flödande hjärtlighet. Den bofaste och bundne tänker bära på
sig och sitt.
I samhällsskildringen saknas inte överdrifter. Varje Dittes
sammanstötning med det borgerliga samhället och dess organ eller institutioner av olika
slag pålägger henne en ny besvikelse, en ny bitter erfarenhet. Något försök att
skipa rättvisa bekymrar sig inte diktaren om. Han talar Dittes sak, det rena
och goda människobarnets, och hon trampas ned. Men så mycket rikare
värme breder han över de sidor, där hon verkar i sin lilla värld, eller då hon på
sjuklägret, utsliten vid unga år, domnar bort från släp och möda.
Det porträtt i romanen, som man kanske ända minns starkast, är av Dittes
mormor. Hon står på fast grund, en allmogekvinna av kärnfull .struktur, god
och uppoffrande mot de sina men beredd att med skärpa värna sig och sitt åt alla
håll, när det behövs, och nyttja sina resurser och folks vanföreställning om
henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
