Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN.
Av Oscar Wieselgren.
Sven Lidmans poetiska debut är väl nu så gott som glömd. Möjligen kan
dock ännu en eller annan minnesgod uppsaliensare från bortåt trettio år
tillbaka erinra sig, när hans diktsamling Pasiphae kom ut en tidig vårdag år
1904 och väckte ömsevis skandal och förtjusning. Man levde då för tiden i en
annan atmosfär än nu, och »djärvheten» var något som stod särdeles högt i kurs
på den litterära varubörsen. Levertin, vars omdöme då gällde som obestritt
kungsord inom alla poetiskt intresserade kretsar, var också snart färdig med
sin värdesättning, och den gick i ytterst förmånlig riktning. Läser man i
denna stund först diktsamlingen och sedan Levertins recension erfar man en
viss känsla av melankolisk häpnad över att dylikt poetiskt talmi kunnat passera
som äkta guld. Ty Pasiphae är något rent förskräckligt i sin granna,
falska kolorit och sin billiga fraseologi. Det bör nu på intet sätt läggas
författaren till last, ty han var vid tillfället ännu knappast mer än tjugu år, d. v. s.
han befann sig i det livsavsnitt, då det av gammalt ansetts tillhöra de
mänskliga rättigheterna att skriva dålig vers. Men att han av den tongivande
kritiken så gott som direkt uppmuntrades att fortsätta på den inslagna banan, det
är mera anmärkningsvärt och vittnar på ett ganska betänkligt sätt om hur det
då för tiden stod till med värderingsprinciperna inom vår vittra granskning.
Emellertid hade Sven Lidman lyckligtvis ett alltför ursprungligt och äkta
poetiskt temperament för att stanna i den osmälta Baudelaire-, Swinburne- och
Heidenstamimitation, som utmärkt hans första litterära utsvävningar. Redan
hans andra diktbok, Primavera (1905), visade starkare vilja och mera
personligt grepp. Ännu är det mesta visserligen blott litterär fiktion och pastisch av
nästan mekanisk beskaffenhet, men bland allt det svaga träder på ett par
ställen fram något friskt och levande, buret av ursprunglig lyrisk känsla
(Nereider-na, Systrarna, Lykomedes döttrar). Av de stort anlagda hymnerna däremot
sluta de flesta långt under vad författaren tänkt sig — det som ger dem deras
prägel är huvudsakligen de rent yttre allusionerna, de antika namnen och den
mytologiska apparaten, som nu en gång för alla har en speciell förmåga att
framkalla vissa poetiska associationer. Om Lidmans betydande begåvning
kunde dock numera knappast råda något tvivel, och i Uppsalas alla små
inrökta studentrum citerade man med entusiasm de ord, med vilka Levertin
avslutade sin berömmande anmälan av Primavera i Svenska Dagbladet: »Om
den unge skalden riktigt allvarligt griper fått, kan morgondagen bliva hans.»
Ett år efter Primavera syntes åter namnet Sven Lidman på omslaget till en
diktvolym i bokhandelsfönstren. Den nya samlingen hette Källorna. Man grep
med hänförelse det diskret utstyrda häftet, vars enda utsmyckning utgjordes
av några vignetter i antik kaméstil. Spänningen var intensiv: skulle det visa
sig, att löftena från Primavera infriats? Levertins recension gav redan eftef
några dagar svaret. Icke blott att han fann dikterna vittna om ett stort steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
