Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 OSCAR WIESELGREN.
framåt, han betonade även med verklig övertygelse, att den unga generationen
nu fått en betydande skald: »Källorna floda mera inifrån än några av
Lidmans äldre dikter, och dessa nya källor flöda med en rikedom, som nästan
väcker häpnad. Även när själva uppslaget, poemets frö, synes obetydligt och
av ringa grobarhet, lyftes idén av skaldens starka stämningssvall till en
ovanlig fulltonighet. Jag ville lägga märken vid de yppersta av dessa dikter, och
jag finner märken på var fjärde, femte sida — så full är denna Lidmans nya
diktsamling av stolt och praktfull poesi.»
Naturligtvis finner man nu dessa lovord ofantligt överdrivna, men trots
detta måste man erkänna, att Källorna rymmer åtskilligt av äkta lyrik, som
blivit oförtjänt bortglömd. Den första diktcykelns inledningsdikt (Likt en fontän,
som tröttnat vid att spela), några av de mytologiska pastischerna
(Hamadryader-nas död, Morgon, Myt) och ett par strödikter (Tänd stjärnor, natt, Epilogen
och De dödas dröm) genomströmmas av en levande inspiration, som icke
bleknat under åren. Men vid sidan av dessa står ett övervägande flertal andra
klena och misslyckade. Till den sista kategorien hör framför allt diktcykeln
Spelarna, som bär ett förskräckligt vittnesbörd om författarens totala brist på
självkritik. Knappast ens det enklaste litterära gymnasistförbund skulle på
den tiden ha låtit dylika produkter passera, men Sven Lidman icke blott skrev
dem utan lät också trycka dem, fastän han verkligen, om än ung till åren,
borde ha förstått att de ej lade något pius till hans litterära berömmelse. Hans
personlighet var ännu i huvudsak uppbyggd på grundval av rent litterära
intryck och fiktioner. Till den verkliga, livsavgörande egna erfarenheten hade
han ännu långt igen.
Lidmans sista lyriska diktsamling, Elden och altaret, som utkom 1907,
betecknar i förhållande till Källorna snarast en tillbakagång. Den innehåller
visserligen också den några vackra strofer, men det mesta är svagt och
obetydligt. Även i verstekniskt hänseende kan man konstatera en försämring.
Författaren upprepar ständigt sig själv och arbetar förgäves för att uppnå den glans,
som kännetecknat de bästa dikterna i Källorna. Vad tankeinnehållet beträffar
har Lidman här till gränsen av det löjliga utvecklat den av honom även tidigare
med förkärlek intagna nietzscheska posen av övermänniska. En dikt som I
stormens stund, där den stolte riddaren Björn Ulf tand till Steninge hus från
sin tornaltan i stormnatten ropar ut sitt gränslösa förakt för bönderna och
småfolket, verkar nu nästan som en direkt parodi på den naiva titankult, som
kännetecknade 90-talet och som levde kvar ännu under det närmast följande
decenniet. Detsamma gäller om hyllningsdikten till Catilina, där Lidman
trampar samma stråt som ett par år tidigare Ossiannilsson; ur poetisk
synpunkt har resultatet emellertid blivit lika klent för dem bägge. Man har
av hela diktsamlingen över huvud taget ett bestämt intryck av andlig
desorientering hos diktaren. Dock fortfar han alltjämt att gå fram den väg, på vilken
han en gång slagit in. Man möter redan här det drag, som sedan kommit
att bliva det bestämmande i hela Lidmans utveckling: det desperata begäret
efter att löpa linan ut, att draga alla konsekvenser av en intagen ställning, att
stå för sitt lösensord i alla skiftningar. Hade han en gång satt sig för att vara
övermänniska så ville han också vara det med besked.
Än starkare framträder detta drag i Lidmans bägge följande verk,
dram-cyklarna Imperia (1907) och Härskare (1908). Här är hela den romantiska
övermänniskohärlighetens arsenal samlad: diabolisk hänsynslöshet, glödande
lidelse, måttlös grymhet, iskall maktlystnad, ädelhet över all gräns och åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
