Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN. 311
skilligt annat mera därtill. Men receptet blev litet för starkt även för Sven
Lidmans beundrare. Man kunde icke undgå ett livligt intryck av att författaren
fastnat i ett maner, som icke medgav någon utveckling framåt utan snarare
visade en betänklig tendens att återföra honom till den rena gymnasistpoesien.
Kritiken betonade också detta med oförtydbar öppenhjärtighet. Den ton, i vilken
Imperia och Härskare bedömdes, visade tydligt och klart att man numera icke
alis var sinnad att inlösa den växel på framtida berömmelse, som Levertin några
år tidigare utställt på Sven Lidmans namn.
För sin egen del har Lidman uppenbarligen också vid denna tidpunkt
omsider förstått, att hans framtid ej låg inom den romantiska poesins område.
Ett par år framåt efter utgivandet av Härskare iakttar han fullständig tystnad,
och när han ånyo framräder är det som prosaist och inom ett område, som
ligger hans förra ämnessfär så fjärran som möjligt, nämligen den realistiska
samtidsskildringens.
Redan ganska tidigt, då han ännu var mitt inne i sin lyriska
expansionsperiod, hade Sven Lidman börjat försöka sig på prosan. Hans första
experiment framkom i en liten tidskrift, betitlad »Med pensel och penna», som
på sin tid emottogs med stor entusiasm i Uppsala men som i likhet med de flesta
andra studenttidskrifter blev mycket kortlivad. I densamma skrevo en hel
rad av dåtidens yngsta debutanter, Sigurd Agrell, Sigfrid Siwertz, Gustaf
Hellström m. fl. Tidskriftens fjärde och sista nummer, som såg dagen i februari
1905, innehöll bland åtskilligt annat av särdeles växlande värde även ett
novellfragment av Sven Lidman. Dess titel var »Fädrens missgärningar. Ur Jochim
Ramsvärds berättelse», och det handlar om en degenererad ättling av en
gammal adelssläkt, vars vidriga existens författaren gör sig mycken möda att i
drastiska färger utmåla. Man talade redan då om att det var Sven Lidmans
avsikt att skriva en stor släktroman. Förmodligen hade han i någon mån
påverkats av Tomas Manns ryktbara familjehistoria Buddenbrooks, som 1904, tre
år efter originalets utgivande, översatts till svenska och blivit mycket läst och
beundrad just i de kretsar där Sven Lidman umgicks. Fragmentet är
emellertid alltför obetydligt för att medgiva några slutsatser. Nämnas bör dock, att
ett fideikommiss, benämnt Stensberg, förekommer i skildringen, något som
kanske antyder ett visst samband med Lidmans senare prosaverk, den
Silfverstååhl-ska familjekrönikan.
Stensborg, det första verket i denna senare, utkom 1910. Det väckte icke
särdeles stor uppmärksamhet, delvis av den anledningen att dess tekniska
utförande är ganska bristfälligt. Men detta hindrar icke att det är ett
intressant psykologiskt dokument i sin författares utvecklingshistoria.
Uppläggningen ger oss en bred bild av en släktexistens, som på sitt sätt kan kallas
tragisk: en adelsätt, vilken genom stamfaderns fåfänga knutits till ett tungskött
och föga värdefullt fideikommiss, som generation efter generation bereder de
fattiga innehavarna obeskrivliga bekymmer och hindrar dem att frigöra sig
och utforma sin existens efter sina faktiska möjligheter. Den siste
innehavaren, Johan Silfverstååhl, lockas till slut att i ren förtvivlan skriva en falsk
växel för att därigenom få möjlighet att resa till Monte Carlo och vid
spelbordet bättra upp sina trassliga affärer. Försöket misslyckas naturligtvis, och
Johan Silfverstååhl har då intet annat att göra än att i bitter
resignationsstämning resa hem och taga sitt straff för att sedan börja en ny existens inom ett
annat samhällslager, där inga orealiserbara krav och tvång komplicera hans
tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
