Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA DETEKTIVROMANER. 321
den, och han visar sig däri, liksom i fråga om det ytterligt samvetsgranna
genomarbetandet av intrigen, som en värdig medtävlare till Crofts. Ytterligare
kunna nämnas T. L. Davidsons Mordet i laboratoriet (A. B. 1931, 3:—) och
Anthony Gilberts Helen Davenport (H. G. 1931, 3: 75).
Urvalet synes vara tillräckligt rikhaltigt för att biblioteken inte skola
behöva taga någon hänsyn till författarna i andra planet. Det finnes därför ingen
anledning att gå in på arbeten sådana som Earl Derr Biggers Den svarta
kamelen (Schildt 1931, 3:—), Christopher Buschs Det geniala mordet (Ch. 1931,
3:—), Lawrence H. Desberrys från tyskan översatta Elektriska stolen väntar
(Ch. 1931, 3:—), som visserligen har ett socialt eller socialistiskt inslag, ej
heller Seamarks Ödets nät (Schildt 1931, 3: —) eller ett antal arbeten av Allen.
Up ward och J. M. Walsh. Till denna klass måste man också räkna Cecils
Free-man Greggs De tre dolkarna (Beckman 1932, 3:—), En oförskämd bekännelse
(Ch. 1931, 3: —) och Slinken Sims (Beckman 1931, 3: —), även om dessa visa.
något mera egenart än vanligt.
Då de nordiska författarna sparats till sist, är det inte för att de skulle vara
de bästa, utan emedan de trots allt kunna göra anspråk på ett särskilt
beaktande. Harald Wides Ikonen från U. R. S. S. (Ch. 1931: 3:—) kan utan vidare
inordnas i den sistnämnda gruppen. Gösta Rybrants Äventyret med
skrattbomben (A. B. 1931, 5*. 25) visar, att författarens stilistiska talang inte i
längden räcker till för att överskyla svagheten i fabuleringen. I fråga om
yrkesmässigt handlag visar då Sture Appelberg sig äga bättre förutsättningar i
Obligationsmysteriet (Saxon & Lindström 1931, 4: 25). Olof Torborg synes ha för
avsikt att låta sin debutbok Daltuna mot Chicago (H. G. 1932, 4: 50) följas av
en hel serie fortsättningar. Den för en god detektivroman önskvärda skärpan
i intrigen märker man inte så mycket av; huruvida förf., då han flyttar scenen
till Amerika, kan utnyttja sin kännedom om därvarande förhållanden till att
åstadkomma en god äventyrslektyr återstår att se. Den norske läkare, som
döljer sig under pseudonymen Roy Roberts har däremot tydligen förutsättningar
för en visserligen något mekanisk detektivromansgenre.
Övre Richter Frich har jagat vår gamle bekante Jonas Fjeld genom nya
äventyr i Donna Franceska (B. W. 1931, 1:50), Flygfisken (B. W. 1931,
1: 50), Hammarslaget (B. WT. 1931, 3*. —), men tyckes nu äntligen ha tröttnat
på honom och har skaffat sig nya hjältar i Saxofonkungen (A. B. 1932, 3: 50)
och Madonnans leende (A. B. 1932, 4: 75). Publikframgången är obestridlig,
men tyvärr är det nog alltjämt så som förf. själv säger i den sistnämnda boken:
Hemligheten med denna fascinerande förmåga låg i den omständigheten, att
han icke på något sätt generades av verkligheten.
Till sist endast en anmärkning, som borde vara obehövlig, men dock inte
kan undertryckas, då det alltför ofta visat sig, att de mest uppenbara
missförstånd inte alltid gå att undvika. Det är ingalunda meningen, att ens de
detektivromaner, som här fått några särskilt vackra epitet skola föredragas framför
annan litteratur, det må vara romaner, essäsamlingar eller annat, som
annorstädes omnämnts i mera svala ordalag. De som inte gilla genren, behöva inte av
förestående rader anse sig manade att göra några eftergifter åt en riktning, som
inte tilltalar dem.
23—3*3425- Biblioteksbladet 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
