Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
EINAR MALM.
klockor, som dallrar över slutkapitlet. Snarast tycker man sig höra
dödsringningen över den »gamla goda tiden».
Denna dödsringning ljuder också som en underton i Mobergs nästa roman,
De knutna händerna (1930) en direkt fortsättning på Långt från landsvägen.
I Raskens existerade varken problem eller tendens, och någon annan tendens
än rent moralisk kan man .näppeligen spåra i varken allmogedramerna eller
Långt från landsvägen, där visserligen bondelivet får sin tillbörliga hyllning
men vikten är lagd vid rent mänskliga och sociala konflikter. De knutna
händerna, Mobergs måhända otadligaste mästerverk, är däremot en renodlad
tendensroman, och tendensen riktar sig mot de krafter som upplösa det gamla
bondelivet. Redan som liten pojke fick författaren själv se hur den gamla
bygden förvandlades — järnvägen med sina uppväxande stationssamhällen,
industriföretagens ingrepp i natur och befolkning gjorde ett brått och brutalt
slut på bondens trygga isolering, nya metoder vunno insteg i jordbruket, det
lättare förvärvslivet i staden med dess ökade nöjesmöjligheter lockade den unga
generationen från gårdarna. Mot bakgrunden av denna upplösningsstämning
— och med de senare årens jordbrukselände i friskt minne — har Moberg i
De knutna händerna skänkt »den evige bonden» en lika ståtlig hyllning som
Raskens gav det svenska knektlynnet.
Skildringen tar vid, där Långt från landsvägen slöt. Adolf i Ulvaskog
söker på sin gård med hjälp av de fyra barnen hålla tiden stången. Han är
urbonden: efter hustruns självmord lever han endast för sin jord och
därigenom för sina barn. Fast övertygad att bondens liv är det bästa för kroppens
och själens hälsa strävar han med all makt att hålla barnen kvar i jordbruket:
det ger bärgning nog, allt annat är osäkert och bör misstros. Äldsta dottern
revolterar först, kräver kontantlön, tar plats som uppasserska och är snart gift
med en stationskarl. Därnäst är det yngste sonen Eriks tur — han vill ut och
leva sitt eget liv, få mera ut av tillvaron. I hans kamp med fadern anar man
en genklang av författarens egen brytning med bondens liv. Så blir Erik
bodbiträde och småningom gulasch i smått. Adolf har nu bara två barn i gården:
äldste sonen, yngsta dottern. Ute i världen rasar det stora folkkriget, i
Ulvaskog strider den åldrande Adolf Bengtsson för sin gård och sin tro mot tidens
fördärv. Förgäves: för att de utflyttade barnen ska få sina arvslotter, nödgas
han inteckna Ulvaskog över skorstenen. Maskin- och föreningsböndernas
dik-ningsföretag, som hotar hans madäng, sätter honom i osämja med grannarna
— han saboterar: förgäves! Han vägrar inlåta sig med några som helst
nymodigheter, isgrått misstänksam, kutig men oböjlig arbetar han vidare på sin
ruttnande gård. Man finner honom förryckt, det går visor i socknen. En
dag drabbar han samman med sonen Emil, som tanklöst avyttrat faderns
brudgumskläder till ortens hembygdsförening — efter ett våldsamt uppträde blir
Emil plankbärare i sågen vid stationen. Nu återstår endast dottern Mari,
den yngsta — en sällsynt vackert skildrad ung flicka, som går i vårliga
sav-ningsdrömmar. Minnet av hustruns öde och gärning — lönskaläget,
barnamordet — kommer Adolf att fanatiskt värna om dotterns dygd. För att hålla
henne kvar blir han mot sin natur frikostig. Men till sist blir gårdens hemska
stämning för mycket för flickan, hon beslutar resa upp till kusin Gärda i
Stockholm, som lovat skaffa henne lätt och bra plats. Men Gärda lever som
sköka, det vet Adolf fast han ingenting säger. Var detta lönen för all hans
strävan och kärlek? »Han hade alltid knutit händerna hårt om sitt, när han nu
öppnade dem för att se vad som fanns kvar, voro de tomma.» Och nu skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
