Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG.
II
Mari — nej, det får inte ske! Natten före hennes avresa dräper Adolf i
Ulvaskog sin sista dotter och går med frid i själen till sina morgonsysslor. »Han
har kämpat ut. Han och hans värld gå under.» Men vad gör det nu?
De knutna händerna är i ännu högre grad än Långt från landsvägen ett
storvulet sorgespel, en rent tragisk dikt om den siste individualistens trotsiga
livtag med standardkulturens miljardhövdade hydra. Samtidigt är romanen en
svidande vidräkning med den tidsanda, som visserligen katalogiserar den
utdöda allmogekulturen men fullkomligt utarmar den levande gammaldags
bonden, som är »strängt ålagd att dö». De knutna händerna är i sin art lika
klassisk, lika väsentlig och allmängiltig som Raskens, och taget vida stramare.
Även i sin följande tryckta produkt, enaktaren Marknadsafton (1931),
håller sig Moberg till hembygdens motivkrets: det är en bagatellartad satir över
bondeäktenskapets krassa hemgiftsfråga, en folkkomedi, given med all den
verv och tvättäkta realism som kan begäras av upphovsmannen.
Redan innan De knutna händerna utgavs, hade Moberg flyttat från Alvesta
till Råsunda och därmed än mer avlägsnat sig från hembygden. För
bondesonen och landsortsjournalisten, som ännu ser på tingen med bondens
oförvillade ögon, ter sig givetvis den moderna myrstackens konstlade hets och
industrialiserade behovsslaveri som en ren olycka. Han reagerar med den sunda
människans instinkt mot maskinkulturens meningslösa överproduktion av varor
och dagsidéer. Den fräna tidskritik, som i De knutna händerna närmast
angriper den beträngda modernäringens fiender, vidgar snart perspektivet och
går tills storms mot tidens verkliga onda: den ekonomiska internationalismen,
världsstadstanken, självhushållningens polära motsats. Angreppet
formuleras med all önskvärd pregnans i den stora satiriska romanen A. P. Rosell,
bankdirektör (1932).
Moberg lämnar alltså — till den lata kritikens förtrytelse — sin inmutade
motivkrets: han stiger ut ur bondebygdens begränsade sfär och griper sig an
med det svenska samhället av idag, sådant han sett det under sina journalistår
i Alvesta och sin Stockholmstid. Med den ironiska logik, som är en av hans
främsta tillgångar, skildrar han hur den gamla bondbyn och dess beteshage, en
gräsbevuxen sumpmark, förädlats till det nuvarande välordnade municipalsamhället med
asfaltgator och fastigheter till fem miljoners taxeringsvärde, bebodda av
tretusen moderna kulturmänniskor, mönstersamhället Allmänninge, som »hunnit
så långt mot den stora enheten, mot världsstaden, att de yttersta orsakerna till
en konkurs i Allmänninge kunde sökas i en annan världsdel». Och
världsstadens filialföreståndare i Allmänninge, det är den forne bondpojken, numera
chefen för sparbanken i Allmänninge, en typisk representant för Sveriges sista
storhetstid, en liten landsorts-Kreuger, utåt skinande av polerade idealistfraser,
under oljan en absolut amoralisk svindlare, för vilken målet är makten och
förutsättningen att rulljangsen hålls flott och flytande med vilka medel som helst,
övervägande fiktiva. Som spindeln i nätet sitter han på sitt direktörsrum, de
enskildas öde, det allmännas föresyn. När den mäktige står inför upptäckt
och vännerna inom bankstyret för att avvärja skandal starta en »stödaktion»,
återverkar deras offer på samhällets alla lager: det blir inskränkningar,
avskedanden, arbetslöshet, skilsmässor, svält, förskingringar, barnamord. Alla
samhällets små bli mer eller mindre lidande — utom roten och upphovet till
allt elände, den betrodde och framstegsvänlige bankdirektören med de stora
vyerna, som under allmän hyllning firar sin femtioårsdag. I A. P. Rosell,
den ålhale, äcklige hycklaren, gisslar Moberg med vällustig frenesi den endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
