- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Adertonde årgången. 1933 /
129

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

F. E. SILLANPÄÄ.

129

intelse, upplösning och undergång äro juvelerna i Sillanpääs konst (Hagar
Olsson), men samtidigt har han dock samlat pärlor av liv, pånyttfödelse och
växande. Emellertid måste det medges, att han skapat sina mästerverk på den
förra linjen, livets nedåtgående rörelse, som han följt med en intuition så djup
och skarp, att endast de allra största ryssarna kunna komma i fråga vid en
litterär jämförelse.

Detta är ju framför allt fallet i hans enligt min åsikt alltjämt största verk,
»Det fromma eländet» (1919, sv. övers. 1920). Efter det formlösa
förstlingsverket och de rikt skiftande små miniatyrnovellerna har han här samlat sig
till en konsekvent genomförd social roman med perspektiv både på vidden och
djupet. Sillanpää utgår från en individ, och han släpper inte ett ögonblick
denne individs högst personliga öden, men trots detta växer hans individ till
folk- och människotyp: boken ger Finlands utveckling från nödåren på
1860-talet till inbördeskriget 1918, sedd genom ett utfattigt och stinkande pörtes
gluggar, men den ger också något ohyggligt allmänmänskligt, som ger klaven
till dess järnhårda grepp. Det framträder redan på första sidan, när
huvudpersonen enligt Sillanpääs metod beskrivs i några korta drag, som företeckna
hans slutliga öde. »I hans ögon», heter det, »fanns intet hotande strängt,
tvärtom närmade sig deras uttryck snarare ett leende. Där fanns någonting,
som påminde om en svagsint, och ingenting ställer själskrafterna på ett
hårdare prov än detta, att se in i den svagsintes leende ögon, ty detta leende
uttrycker en deltagande kännedom om allt det, som människan på inga villkor
vill erkänna inom sig.»

Individen Toivola-Jussi (eller Juha, som han omväxlande kallas) få vi följa
från vaggan i en förfallen bondgård till graven, den röda massgraven, där
han drumlar ner som en avfallsprodukt efter de vitas rensningsarbete. Det
är jordproletärens tillvaro utan en skymt av mänsklig lyftning och mänskligt
initiativ. Hans främsta drag är svaghet, en ytterlig hjälplöshet, som aldrig
förmår höja blicken över det närmaste föremålet eller den närmaste varelsen
att klamra sig om. Sillanpää erkänner teoretiskt, att det finns andra
människotyper också, men han kan inte skildra dem annat än som staffagefigurer, som
stammar för en Jussi att slingra sig om eller som skapare av de hopplösa
situationer han råkar i. Striden larmar i världen, välden byggas och välden
störtas, men det rör varken författaren eller hans andes barn. Det är
stridande mot Jussis natur att ivra för någon idé, säger han, finska folkets underbara
öden skrida förbi som ett underligt och ovidkommande skuggspel: »Man kunde
svårligen finna på något mera konstlat ämne för undersökning än detta: hur
förhöll sig Toivola-Juha till det skede av nationens lidande, som är känt
under namnet ofärdsåren?» Han har ingen möjlighet att begripa de stora
sammanhang, som åskådliggöras omkring honom, därtill är han alltför bunden i
tunga och tröga instinkters våld. Han uppsnappar och tillämpar med en viss
primitiv klipskhet på sina egna tillfälliga förhållanden de förkunnelser, som
möta honom, vare sig det talas om Frälsarens budskap eller de demokratiska
idéerna eller »den röda saken». Utan att själv ana, vart det bär, blir han så
en pratsam röd uppviglare, som slutligen, och det är ödets sista ironi, genom
ett rent missförstånd går den nesliga döden till mötes.

Han växer under allt detta från individ till typ, han blir en representant
för en hel klass av okunniga, valhänta, instinktbundna varelser, som långsamt
eller virvlande driva fram på skeendets yta. Sillanpää har här utan tvivel
velat ge en typisk sida av röd finsk mentalitet. Och man kan ju inte undgå att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:15:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1933/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free