Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30 SVEN RINMAN.
observera, hur detta lynnesdrag går igen i olika utformningar i den finska
litteraturen alltifrån Kivis »Sju bröder», som ju också äro sådana där
planlöst kringdrumlande naturvarelser. Denna naturbundna passivitet är ett
märkligt litterärt drag i ett land, där spänningarna och motsättningarna i
samhällslivet präglats skarpare än på de flesta andra håll. I detta sammanhang kan
det påpekas, att den finlandssvenske modernistförfattaren Diktonius helt
nyligen i sin bok »Janne Kubik» med helt andra stilmedel än Sillanpää fått fram
en besläktad typ, en man, som genom omständigheternas makt kan hamna
ungefär var som helst, som kryssar från rödgardist till spritgrossist, lappoman
och strejkbrytare.
Sillanpääs egen människouppfattning har uppenbarligen haft starka stöd i
det folkmaterial han utgått ifrån och arbetat med. Detta ger hans bok en stor
del av dess betydelse söm socialt dokument. Det har varit hans mening, att
Toivola-Jussis liv symboliserar åtminstone en sida av det finska folkets
historia, detta folk, »vars existens som helhet han ingenting visste om».
Revolutionen går fram, Jussi rycks med, fylld av dunkla, bedrägliga förhoppningar,
och så heter det: »Men alla lager av det finska folket ha hittills under sina
skiften nästan alltid mött tragik, en egendomligt vek tragik. Ödet har inte
dödat oss, men det har långsamt pinat oss. Det låter solen glimta fram, och
då vi riktigt råkat i svallning, så vi inte veta vem vi skola omfamna, visar det
oss, att det ändå inte menat allvar.» Det är som att trampa i ett gungfly,
som segt suger oss ner i djupet: man kan kalla det folksjälens djup eller
människosjälens djup över huvud. Ty denna individuellt och folkpsykologiskt
präglade typ är till sist också en allmänmänsklig typ, en åskådlig förtätning
av den svaghet, som så ofta är den hemliga drivkraften i vårt handlande.
Själv är Sillanpää emellertid den utomstående, förstående iakttagaren, som
känner sig ha trängt så långt under ytan, att det som upprör människornas
sinnen förlorat sin bittra mening. Han befinner sig just i det kritiska
jämviktsläge, då han kommit så på avstånd från sina figurer och deras förehavanden,
att han kan se dem klart, utan eget engagemang, men ändå inte så långt bort,
att han förlorar greppet om deras liv. Han säger om den röda tiden: »Den
utomstående ser hela följden av omständigheter, som lett till detta. Denna tid
skänker honom en behärskad tillfredsställelse, eftersom allt sker just som det skall
ske, och han plågas inte av annat än en lindrig otålighet. Bara allt ville gå
fortare undan. Han vet att ingendera parten är i stånd att segra. Ty den första
förutsättningen för all seger är att man övervinner sig själv.» Och
förutsättningen för denna syn har han givit redan på de inledande sidorna, där det heter:
»Men noga taget är kriget ingenting i sig självt: det är ett visst övergående
tillstånd i relationen mellan människo- och massödena. Det utplånas, men
dessa öden äro vunna skatter, såväl de ena som de andra. Mycket snart efter
striderna kan den mänskliga individualsjälen redan uppnå en sådan stund, då
blicken inte ens på viljans bud fäster sig vid den oväsentliga ytan, de
kroppsliga ansträngningarna, smutsen, hungern och grymheterna, utan oemotståndligt
ser djupare, dit, där alla stå liksom stelnade i sina ställningar och
förstummade. Där är den ena inte ädlare än den andra och har inte större rättigheter,
ty genom de stridande parternas förmedling ha omständigheter, som de
stridande inte ha någon aning om, kommit att beröra varandra. Till och med de
döda uppstå och förundra sig över att man jordat dem i skilda gravar, de
kunna omöjligt draga sig till minnes, vad därmed avsetts. Toivola-Jussi och
jägaren äro gamla bekanta, jägaren har en gång där borta under en klar natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
