Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Hjelmqvist: Biblioteken och hembygdslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBLIOTEKEN OCH HEMBYGDSLITTERATUREN.
183
ters allmängörande, i stället tillställa honom två exemplar av varje tryck, av vilka
det ena sedan överlämnas till biblioteket. För tryckeriet är merbesväret synnerligen
minimalt, men det hela förutsätter, att bibliotekarien står på god fot med
tryckfrihetsombudet. För ett fullkomligt friktionsfritt samarbete är det måhända
nödvändigt, att de båda herrarna, liksom fallet är i Linköping, äro identiska.
Man kan diskutera, om centrälbiblioteken böra samla småtryck av här antydd
art från hela länet eller om inte de lokala biblioteken böra taga hand om vart och
ett sin ort. För en decentralisering talar bl. a. det utpräglat lokala intresse, som
trycken i fråga ha. En överenskommelse med tryckerierna kan säkerligen också
lättare åvägabringas av ett bibliotek på platsen.
För kännedomen om hembygden under de senaste hundra åren är
tidningspressen utan tvekan den viktigaste källan. Även som andrahandskälla har den
betydelse, sedan också landsortspressen i allt större utsträckning börjat publicera
söndagsbilagor med bidrag av flitiga hembygdsforskare. Samtidigt äro tidningarna den
litteratur, som bereder biblioteken de kanske största bekymren. För ett bibliotek,
som vill taga vara på det värdefulla material, som den lokala pressen utgör, stå två
möjligheter öppna. Man kan bevara tidningarna i komplett skick och binda in dem
år för år, eller också kan man göra urklipp av det, som kan tänkas ha ett särskilt
intresse för kännedomen om hembygden. Båda sätten praktiseras: det första,
bindningen, förutsätter god tillgång åtminstone på källarlokaler och rikliga anslag för
bindning. Det senare, urklippen, förutsätter överflöd på arbetskraft och räknar med
att den klippande skall ha möjlighet att osvikligt bedöma, vad som om några tiotal
år kan komma att efterfrågas. En sådan möjlighet är givetvis utesluten, och
följaktligen kunna viktiga notiser och artiklar överhoppas, allt klippandet till trots. Man
kan fråga efter en obetydlig annons; ingen skulle nu falla på den idén att klippa ur
den. Till förmån för att tidningarna odelade bevaras talar även den
omständigheten, att tidningar som bekant äro helt undantagna från utlåning till andra orter enligt
de för de vetenskapliga arkivbiblioteken gällande bestämmelserna — i motsats till
strängt taget all annan här berörd litteratur. För hembygdsforskningen skulle det
sålunda innebära en uppenbar förmån, om den lokala pressen bleve tillgänglig på
närmare håll än i Stockholm, Uppsala och Lund. I den mån de mindre biblioteken i
ett län — främst stadsbiblioteken — själva sörja för sina ortstidningars bevarande,
behöver givetvis centralbiblioteket inte känna sig förpliktigat att taga vård om hela
länets press. Särskilt med hänsyn till utrymmessvårigheterna är varje avlastning
välkommen. Som regel torde tidningarna kunna erhållas gratis eller mot erläggande
av portoavgiften — erfarenheten, åtminstone i Linköping, visar, att icke minst
tidningarna själva draga nytta av att deras egna och konkurrenternas blad bliva
bevarade och lätt tillgängliga.
Med tidningarnas inbindning är långt ifrån all rättfärdighet uppfylld.
Åtminstone som ett fromt önskemål kan man uppställa kravet på att de viktigare
artiklarna katalogiseras. En engelsk biblioteksman, som särskilt sysslat med lokalhistoriska
samlingar, har gjort gällande, att ett sådant krav endast kan ha framställts av en
pensionerad bibliotekarie, bekvämt placerad i en länstol. Faktum är, att det från
vårt land finns exempel på att just en pensionerad biblioteksman upprättat ett
register över en lokaltidning, överhuvudtaget har man här en synnerligen lämplig uppgift
för frivilliga arbetskrafter, först och främst för pensionerade tjänstemän, inte bara
bibliotekarier utan lärare, präster, militärer och andra, som ha sinne för
hembygdens historia. Man påträffar inte så sällan personer, som på lediga stunder roa sig
med att göra privata urklippssamlingar; vore det inte tänkbart, att biblioteken på
ett eller annat sätt kunde tillvarataga det intresse, som där tar sig uttryck? I alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
