Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Ahlén, E. Folkskolebibliotek och folkbibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKSKOLEBIBLIOTEK OCH FOLKBIBLIOTEK.
Föredrag vid Skolöverstyrelsens bibliotekskurs för skolbibliotekarier.
Av Folkskollärare Einar Åhlén.
Jag satt en dag vid skrivbordet hemma sysselsatt med att utarbeta detta
föredrag om förhällandet mellan folkskole- och folkbibliotek. På en soffa i rummet
halvlåg min sexårige pojke på sitt sätt fördjupad i Wästbergs bok om
storsvensken Gustaf Dalén. Efter en stund kommer han fram till mig, visar ett porträtt
av Dalén och säger: »Pappa, varför har farbror svarta glasögon?» Frågan blev
naturligtvis inte den sista. Han bläddrade och frågade, och jag svarade sä gott
det nu gick. En boj i Kalmar sund var särskilt intressant. Han undrade
varför den låg där, ute i det stora vattnet. »Det är nog grunt vatten just där»,
svarade jag, »och nu vill bojen tala om, att här kan inga båtar gä». I stället för att
iåta sig nöja med detta förträffliga svar avslöjade han obarmhärtigt bristen i
min logik med en undran: »Hur har bojen kommit dit, pappa, när inga båtar kan
gå där?» Ja, säg det! När jag besvarat alla frågorna, fann jag att vi faktiskt
under våra funderingar fått fram något väsentligt i mannens livsöde, så rikt på
stordåd och tragik. Och jag tänkte: kan man få en lämpligare utgångspunkt till
ett studium av Daléns livsgärning än de svarta glasögonen. Är inte dessa själva
nyckeln för den, som verkligen vill fatta storheten i hans liv och gärning: hans
genialiska uppfinnarbana fram till katastrofen och hans heroiska arbetsiver efter den.
Och jag tänkte också: man skall vara sex är för att kunna fördjupa sig i
facklitteraturen med ett så intensivt intresse för lärorika detaljer.
I skolan har jag under en snart femtonårig lärareverksamhet haft
hjärtinner-ligt roligt tillsammans med barnen vid läsning av tant Grön, tant Brun och tant
Gredelin, Fotbollen, Mina pojkar, och vi har senare haft verkliga högtidsstunder
vid läsning av Singoalla, Kejsarn av Portugallien, Frän pol till pol. Bibeln, för att
ta några exempel. Inga kan leva sig in i bokens värld och stämning som barn
kan det. Mina erfarenheter som barnafar och lärare har gjort mig fast övertygad
om, att vi — om vi är något så när normalt utrustade — föds till världen som
hängivna bokvänner. Men hur går det? Ja, man undrar det ibland, när man i
folkbiblioteket fär tillbaka Markens gröda med en äkta svensk säkerhetständsticka
mellan sidorna 22 och 23, och när man ser hur korkmattan nedanför
skönlitteraturen nöts mer och mer, under det att den som ligger framför facklitteraturen
undgår alltför kraftigt slitage.
Naturligtvis konfronteras man även i de mindre biblioteken med personer, för
vilka boken har mer att betyda än att ge en stunds förströelse, men man önskar att
de var många, många fler. En äldre kvmna kommer en kväll till biblioteket för att
börja låna. Hon ber om hjälp med bokvalet under motiveringen: »Se jag har
så fä är kvar att leva, så jag måste använda tiden väl.» Inte underligt att man
känner ansvarets tyngd men också glädjen över att träffa en människa, som i
biblioteket söker omistliga värden för sitt liv. Hon var kritisk och ofta hård i sina
domar. Alf Ahlberg förlorade intresset i de böcker, där »han tänker själv».
Säkert en mycket orättvis dom. Efter ett halvt år försvann hon från biblioteket.
Om hon gick till sina fäder eller om hon sökte sig en bättre vägledare i böckernas
värld vet jag inte.
En annan gång kom den ständigt arbetslöse, föga populäre bråkmakaren Grön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
