Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
han fastän Gud, jemlik Fadren, antog för evigt, för
att rädda oss, mensklig natur, och i denna på jorden
frivilligt underkastade sig all Fadrens och Andens
vilja, fast den ledde genom förödmjukelse och lidande
ända in i korsets död. "Hvilken, då han var i Guds
skepelse, icke aktade såsom ett rof att vara jemlik
Gud, utan utblottade sig sjelf och antog en tjenares
skepelse och vardt lik menniskor och i åthäfvor
funnen såsom en menniska; han ödmjukade sig sjelf
och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död"
(Fil. 2: 6—8).
i) Med Kristi upphöjelse mena vi, att han,
ehuru menniska, på grund af sitt väsen och sitt verk,
af Fadren upphöjts, så att hans namn är öfver alla
namn, och så att han skall af alla till sist erkännas
för den han i sin högre natur är, Herren sjelf, Jehova,
allas domare och sitt folks evige Konung. "Derföre
har ock Gud upphöjt honom öfver allting och gifvit
honom det namn, som är öfver alla namn, på det att
i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro
i himmelen, på jorden och under jorden, och att alla
tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herre,
Gud Fader till ära" (Fil. 2: 9—11).
KAP. III.
Försoningen.
Gud såsom oändligt helig och rättfärdig kräfver
att synden bestraffas, som den förtjenar. Menniskan
såsom fallen och syndig förtjenar bestraffning. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
