Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
syndens straff är döden — den eviga döden till sist.
Alltså finnes för menniskan ingen räddning från
detta straff, om ej Gud i sin visdom och kärlek hade
kunnat och velat förordna ett alltillräckligt
frälsningsmedel. Men detta har Gud gjort, i det att han
utgaf sin enfödde Son.
Sonen kom och antog menniskonatur, på det
han måtte kunna träda i förhållande till slägtet såsom
en andre Adam, en ny representant och källan till
ett nytt lif. Såsom Gudamenniskan uppfylde han
all af Guds lag eller vilja äskad rättfärdighet, och
såsom sådan upptog han slägtets syndaskuld som sin
egen och led såsom slägtets ställföreträdare det straff
som Guds rättfärdighet kräfde. Detta offer var af
oändligt värde och tjenar till en fullkomlig godtgö
relse för synden, till en lösepenning, som gäller inför
Gud och dermed äfven inför det af synden sårade
samvetet. Så är Kristus i sin rättfärdighet och i sitt
lidande försoningen, eller det som motsvarar och
betäcker synden inför Gud, och det som afbördar
samvetets skuld hos menniskan.
Enär Kristus dog för alla, och enär värdet af
hans offer är oändligt, har försoningen en allmänlig
tillämpning, så att alla få åtnjuta förmåner deraf,
såsom förlängd lifstid, timliga förmåner, förverkade
genom synden, rättighet att tro och mottaga
frälsningen, samt frälsning för alla, hvilka dö i sina späda
år. Men enär Gud har skapat menniskan en fri
förnuftig varelse, fordrar han af alla till förståndsår
komne, att de frivilligt vända sig till Gud, för att
genom hans verkningskraft komma till den sinnes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
