Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Änglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
Änglarne.
På jorden känna vi tre slag af lefvande väsen: växten,,
djuret och människan. Om vi skulle komma till insigt om, att
dessa tre slag af skapade varelser äro blott de första lederna
i ett system af varelser, hvari tanken ovilkorligen och med
rätta fordrar ett fjärde och sista led, ehuru det faktiskt
saknas här på jorden, skulle icke däraf med en viss
sannolikhet framgå, att denna för det helas helas harmoni
oundgängliga högre ordning verkligen finnes till någonstädes, inom ett
område af skapelsen, som icke är tillgängligt för våra
närvarande sinnen.— Det är just detta, som vi nu gå att ådagalägga.
Låtom oss gifva akt på den enskildes förhållande till
slägtet inom de tre klasser af lefvande varelser, som vi finna
i naturen, och vi skola se till, om icke detta förhållande
nödgar oss att antaga den högre klass, hvarom vi tala.
Inom växtverlden existerar i egentlig mening blott arten,
och arten allena; den enskilda växten är blott en framställning
af arten, ingenting mer och ingenting mindre. Plantera en ros
på ett för dess utveckling tjänligt ställe, och den skall icke
blifva något annat, än hvarje annan ros under samma
förhållanden skulle hafva blifvit. Språket betecknar individerna inom
växtverlden med uttrycket exemplar. De äro nämligen för
arten, hvad fotografikorten äro i förhållande till plåten, som
de på enahanda sätt återgifva. I själfva verket finnes det blott
en ros, rosslägtet, som oupphörligen lefver och födes ånyo i
de flyktiga former, hvari vi betrakta den. Växten är liksom
ett odeladt arf, där hvarje delägare lefver blott och bart på
och för arfvegodset. Inom växtverlden finnes icke individen till
såsom sådan; blott arten äger tillvaro.
Hos djuret är arten ännu det väsentliga; men redan här
är individen något vid sidan af och öfver arten.
Individualiteten börjar bryta sig fram. Emellertid behärskas djuret af
instinkten. Men hvad är instinkten, om icke artens makt uti
individen? Underkastad denna orubbliga och oemotståndliga
lag, är individen ur stånd att ur sitt eget inre hämta någon
bestämning, eller fatta ett beslut, som i sanning är hans eget.
Däraf frånvaron af ansvarighet; däraf äfven bristen på
framåtskridande. Lejonet gör i dag alldeles det samma, som dess
förfäder gjort och hvad dess afkomlingar i yttersta led skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
