Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Änglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Änglarnes tillvaro och natur.
3
göra. Om icke människan räcker djuret handen genom
dressyren, så skall det åter och åter röra sig inom den krets, som
instinkten utstakar för detsamma. Individen lefver, men
såsom en fånge under arten. Dess fångvaktare tillåter det väl
att efter egen håg taga några steg på fängelsegården, men
han tillåter det aldrig att hoppa öfver muren.
Öfvergången från djuret till människan betecknas af en
fullständig omstörtning af förhållandet mellan individen och
arten. Denne senare finnes utan tvifvel ännu hos människan.
Vi tala icke utan skäl om ett människoslägte. Hvarje människa
har sina föräldrar att tacka för sin tillvaro; och det är just
detta drag, som utgör det kännetecknande för arten. Hos
människan, lika väl som hos djuret utgör arten den ursprungliga,
dunkla och hemlighetsfulla bakgrund, på hvilken hvarje
indi-viduel tillvaro aftecknar sig. Men — och just häri består
omhvälfningen i förhållandet — ehuru instinktens lag utöfvar sin
makt på människan, härskar den dock icke öfver henne såsom
ett blindt öde. Instinkten är hennes förste herre, men
ingalunda hennes evige tyr an. Människan kan bekämpa sina
naturliga böjelser, ja hon kan med tillhjelp af jsamyetet och
eftertanken besegra sina begärs äggelser och offra dem på den
sedliga pligtens altare. Fången kan spränga fängelsegårdens
port och utgå från fängelset. Och emedan han kan det, bör han
det äfven. Individen blifver i sanning människa blott i samma
mån som han utöfvar denna sin härliga företrädesrättighet.
Om ban försummar att göra bruk däraf, så stannar han qvar
på djurets ståndpunkt och slutar med att öfvergå till ett
djuriskt tillstånd. Till straff härför faller han under dessa naturliga
drifters välde, hvilka han bort kufva. Ur denna människans
förmåga att frigöra sig framgår möjligheten för henne att göra
framsteg. Instinkten, individens vagga och tillfälliga skydd,,
är allenast utgångspunkten för hennes utveckling. Så snart
människan genom en medveten viljeakt nedbrutit denna skranka,,
ser hon vägen till alla individuela och samhälleliga
fullkomligheter öppnas för sig. Arten finnes sålunda ännu inom
mänskligheten; men individen är icke helt och hållet qväfd af dess
famntag. Människans höga kall är att blifva ett "jag," i det
hon fritt underordnar sin naturs blinda drifter under den sed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
