Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höga visan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dess ursprung. 221
Det förtjänar äfven anmärkas, att Salomo två gånger, och
hvarje gång i drömmen, undfick omedelbara uppenbarelser från
Jehova. Man påminne sig, att det äfven är två gånger och
under exstatisk sömn, som Sulamit njuter af sin älskades
förnumna närvaro.
De uttryck, med hvilka Salomo i höga visan uppmanar
sina vänner att deltaga i den lycka, som han lofvar sig: "äten
mine vänner, och dricken; gören eder glade, mine älskade",
stå ögonskenligen i nära förbindelse med beskrifningen på
Israels tillstånd under Salomos regering i de historiska böckerna:
"Juda och Israel voro talrike såsom sanden i hafvet, och de
åto och drucko och voro glade"*). Slutligen vilja vi påminna
om en mycket riktig anmärkning, som Delitzsch gör. Ingen
annan skriftställare i G. T. ådagalägger en så fin
iakttagelse-förmåga och en så fullständig kännedom om alla naturens
föremål, det må nu vara fråga om metaller, växter eller djur.
Hans liknelser lånade från dessa olika områden äro
utomordentligt talrika och slående. Dylika öfverlägsna gåfvor hafva
alltid varit sällsynta i Israel. Men en sådan förmåga ägde i
högsta grad just denne konung, om hvilken det säges i 1 Kon.
4: 33: "och han kände alla träden från cedern på Libanon
ända till isopen, som växer fram ur muren; och han talade
om djuren, om foglarna, om maskarne och om fiskarne".
Dessa äro några af de ganska vigtiga grunder, som kunna
tjäna till att rättfärdiga den öfverskrift, hvilken de gamle
judiske lärde trott sig böra gifva föreliggande dikt.
Men är det för öfrigt alldeles säkert, att öfverskriften
härleder sig från dem, och att den icke utgör en del af skriften
själf? Var det icke ett antaget bruk hos de hebreiske och
arabiske skalderne, att författaren satte sitt namn i början af
arbetet?
Det gifves ett sakförhållande, som i hvarje fall synes mig
bevisa, att höga visan fans till och ägde stort anseende i mycket
gamla tider, nämligen Es. 5: 1 ff. Detta ställe börjar på
följande sätt: "Jag vill sjunga om min älskade, en min väns
sång om hans vingård". Med denna vingård menar profeten
*) Jfr Hög. vis. 5: 1 med 1 Kon. 4: 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
