Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra förnämste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
De fyra förnämste apostlarne.
Renans yttrande om Jakobs bref och Petrus’ första bref är
sålunda mera riktigt än vittnande om god smak: "De
skildringar", säger han nämligen, "af ställningar och förhållanden,
som man finner i dessa bref, öfverensstämma med och låta
inpassa sig i de fakta, som man känner från andra håll". Och
denna anmärkning passar icke mindre, såsom vi skola få se,
in på de moraliska förhållandena hos dem, för hvilka brefvet
var bestämdt, än på dess författares karaktär.
Då Paulus går tillrätta med den judiska sedligheten i
början af brefvet till romarne (k. 2) tadlar han dem
isynnerhet därför, att de sätta läpparnes bekännelse istället för den
praktiska lydnaden för lagen. Hvar och en vet, att det just
är mot denna fara, som Jakob varnar sina läsare. Redan i
detta afseende passar brefvet fullkomligt för judekristna
församlingar.
Religiöst prat, lust att uppträda som lärare, mani för
kasuistiska samtal har i alla tider varit drag hos den fariseiska
fromheten. Brefvets 3:dje kapitel är helt och hållet egnadt
att bekämpa dessa fel.
Ett af de mest utmärkande dragen hos kyrkan i
Jerusalem och hos de judekristna församlingarna synes hafva varit
deras medlemmars genomgående fattigdom. Rationalismen
vill uti denna fattigdom se resultatet af den efter pingstfesten
införda egendomsgemenskapen. Men såg icke redan Jesus
under sin vistelse härnere denna gränslinie uppdraga sig mellan
den fattiga delen af befolkningen, som mottog honom med
glädje, och de rikare klasserna, som på få undantag när öppet
togo parti mot honom*)? De få handlingar af frikostighet,
som Lukas omtalar vid skildringen af den första församlingen,
kunde icke hafva frambragt en så allmän och framförallt en
så varaktig verkan. Den kristna församlingen fick sin
tillökning hufvudsakligen från den fattigare delen af befolkningen,
hvarför församlingarna i Judeen för sitt arbete och sin
tillvaro stodo i beroende af de rikare klasserna, som afskydde
dem. Sådana äro de helt enkla orsakerna till denna
fattigdom, hvilken den öfriga kristenheten så ofta måste bispringa.
*) Luk. 6: 20 — 26 "Ve eder, I rike, ve eder, som mätte ären! . . .
salige, I fattige, salige, I som hungren!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
