Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 Kap. 26: Försoningen III
b) man fick aldrig offra för synder, som voro
belagda med dödsstraff, och då kunde offerdjuret
icke tänkas lida dödsstraffet (Hebr. 9: 7);
Anm. I Hebr. 9:7 står, att översteprästen vid det stora
försoningsoffret offrade för folkets
okunnighetssynder (grt). För uppsåtliga synder fingo offer
icke frambäras. — Se därom den tydliga lagen i
4 Mos. 15: 22—31. Därför kunde det icke bli
fråga om offer, t. ex. då folket hade tillbedit den
gyllene kalven (2 Mos. 32:30 följ.), eller när
David hade begått äktenskapsbrott med Batseba
(2 Sam. 12:9—14).
c) de blodiga syndoffren kunde i händelse av
fattigdom utbytas mot oblodiga (3 Mos. 5: 11), och där
var ju all tanke på ställföreträdande strafflidande
utesluten;
d) även tackoffren voro i regeln blodiga, och där var
ju ingen tanke på straff;
e) om en mandråpare ej bleve upptäckt och straffad,
så skulle folket försonas genom offret av en ko
(5 Mos. 21: 1—9). Men folket hade ju icke
förskyllt att dö.
14. Att icke händernas läggande på offerdjuret (3 Mos.
4: 15; 16: 21 m. fl.) betecknade syndastraffets
överflyttande på detsamma, det ser man därav, att:
a) handpåläggning skedde även vid tackoffren
(3 Mos 3: 2, 8, 13);
b) vid det stora försoningsoffret lades händerna icke
på den bock, som slaktades, utan på den, som
blev vid liv (3 Mos. 16: 21).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
