iakttagelser hafva ett alltför begränsadt och specifikt intresse. Jag vill helt enkelt tala om biet som om ett ting, ett väsen, man älskar och känner, och jag vill tala till dem, som ej alls veta något om denna varelse. Jag ämnar icke utsmycka sanningen, ej heller utbyta — enligt en träffande anmärkning, som Réaumur riktat till några samtida kolleger — ett märkligt men diktadt underverk emot det verkliga underverket. Det finnes så många mysterier i bikupan, att det ej är skäl att onödigtvis tillägga några fler. För öfrigt är det längesedan, som jag afstått ifrån att i denna värld söka ett intressantare och skönare under än sanningen eller åtminstone människoandens sträfvan att söka den. Må vi icke bemöda oss att finna lifvets storhet annorstädes! Jag kommer ej att påstå något, som jag ej själf förvissat mig om, och som ej försanthålles af bilitteraturens klassiska författare. Min framställning skall inskränka sig till att framlägga och diskutera en mängd fakta, som jag här kan gruppera mer harmoniskt än det vore möjligt i en orienterande handbok eller i en vetenskaplig afhandling. Den, som läst denna bok, skall icke vara i stånd att sköta en bikupa, men han skall nästan känna till allt hvad man vet om dess invånare med grundlighet, intresse och förtrogenhet. Det är icke mycket i jämförelse med hvad som återstår att få veta. Jag kommer att med tystnad förbigå de felaktiga