omnämner, misstänker jag honom för att icke hafva lämnat sitt bibliotek för att tillspörja sina hjältinnor, och att aldrig hafva öppnat en enda af de hundratals brusande och af eldfärgade vingar flammande bikupor, som man måste kränka innan vår instinkt kan ana deras hemlighet, innan man insupit de arbetsamma jungfrurnas atmosfär, doft och anda. Hans skrift smakar hvarken af honung eller bi, och det är felet hos de flesta af våra lärda böcker, hvilkas meningar ofta äro förutfattade, och hvilkas vetenskapliga metod består i ett oerhördt hopande af osäkra hörsägner, som man tagit för sig med fulla händer. För öfrigt kommer jag sällan att citera honom i mitt arbete, ty våra såväl utgångs- som synpunkter och våra syften äro mycket olika.

II.

Litteraturen om biet — låtom oss börja med böckerna för att fortare bli dem kvitt att gå till själfva källan för dessa böcker — är mycket omfångsrik. Redan tidigt väckte denna lilla besynnerliga varelse, som lefde i ett samhälle med invecklade lagar, och som i det tysta utförde så storartade arbeten, människans nyfikna undran. Aristoteles, Cato, Varro, Plinius, Columella, Palladius hafva sysselsatt sig med den för att icke nämna filosofen Aristomachos, som enligt Plinius iakttog den under 28 år, och Phyliscus