fruktar för att vackla, hänföra allt till skaparens ära, upptecknade han sina iakttagelser i sitt stora arbete »Bybel der Natuure», som doktor Boerhave ett sekel senare lät öfversätta från holländska till latin under titeln Biblia naturae (Leyden 1737). Därefter kom Réaumur, som, trogen mot själfva metoderna, gjorde en mängd experiment och märkliga observationer i sina trädgårdar vid Charenton och förbehöll åt bien en hel volym af sina »Mémoires pour servir à l’histoire des insectes». Man kan läsa honom med behållning och nöje. Han är klar, rak på sak, uppriktig och icke blottad på ett visst en smula buttert och kärft behag. Han ägnade sig framför allt åt att nedgöra en massa forntida villfarelser, spridde några nyheter, utfunderade delvis bisvärmarnas uppkomst, drottningarnas kloka lefnadsordning, med ett ord, fann flera mödosamma sanningar och kom många andra på spåren. Han gjorde särskildt underverken i bikupans arkitektur till föremål för sin forskning, och allt hvad han sagt härom, har icke blifvit sagdt bättre. Man har också honom att tacka för tanken om glaskuporna, som, sedermera fullkomnade, hafva blottat det enskilda lifvet hos dessa skygga arbeterskor, som börja sitt verk i solbländadt ljus, men blott fullända det i mörker. För att vara fullständig, borde jag dessutom nämna Charles de Bonnets och Schirachs litet senare tillkomna undersökningar och arbeten, hvilka löste gåtan om det kungliga ägget;