men jag inskränker mig till stora drag och nalkas François Huber, mästaren och klassikern för våra dagars bikännedom. Född i Genève 1750, blef Huber blind i sin tidigaste ungdom. Först intresserad af Réaumurs experiment, som han ville kontrollera, förälskade han sig snart i dessa undersökningar och med biträde af en intelligent och hängifven tjänare, François Burnens, ägnar han hela sitt lif åt ett studium af biet. I de mänskliga kvalens och segrarnas krönika är ingenting mer rörande och beaktansvärdt än historien om detta tåliga samarbete, där den ene, som blott uppfattade ett overkligt ljus, genom sitt förstånd vägledde händerna och blickarna hos den andre, som njöt af det verkliga ljuset, och där den som, efter hvad man försäkrar, aldrig med egna ögon såg en honungskaka, tvärs igenom dessa döda ögons slöja, som för honom gjorde den slöja dubbel, i hvilken naturen insveper allt, utlistade de djupaste hemligheterna hos den makt, som gjort honungskakan osynlig liksom för att lära oss, att det icke gifves något fall, då vi böra afstå från att hoppas på och söka efter sanningen. Jag skall icke uppräkna, hvad vetenskapen om bien har att tacka Huber för, jag skulle hellre tala om det, som den icke är honom skyldig. Hans »Nouvelles observations sur les abeilles», hvilkas första band skrefs 1789 i form af bref till Charles Bonnet, och af hvilka det andra icke utkom förrän tjugu år senare,