sina kajer och kanaler, kantade af små träd, som tyckas uppställda för en from och barnslig lek, sina färjor och postbåtar med snidad bog, sina mångfärgade fönster och dörrar, sina präktiga slussar och vindbryggor, sina vackra små hus, hvilka skina som glänsande glaseradt lergods, och hvarifrån kvinnor, lika klockor, prydda med guld- och silfversmycken, utträda för att gå till de af hvita stängsel omgärdade ängarna och mjölka korna, eller för att breda ut tvätt till torkning på gräsets blomstermatta. En gammal vis, som erinrade om en gubbe hos Virgilius, <poem>En man, konungar lik och stående gudarna nära, samt som dessa med lifvet nöjd och belåten,</poem> som La Fontaine skulle sagt, hade dragit sig tillbaka hit, hvarest lifvet föreföll enklare än annorstädes, om det är möjligt att verkligen förenkla lifvet. Han hade där skaffat sig en fristad. Han var ej lefnadstrött — ty den vise känner aldrig leda vid lifvet — men en smula trött på att spörja människorna, då djur och plantor svara mera enkelt på de enda stora frågor, som kunna riktas till naturen och till de lagar, hon lyder. Som för den skytiske filosofen bestod för honom hela hans lycka i en vacker trädgård, och den mest älskade och flitigast besökta af dess skönheter var en bigård, bestående af tolf halmkupor, som han målat med rosenrödt, ljusgult, men framför allt med blått, ty han visste redan före sir John