våren i sin ojämna hast utströr på kullarnas branter. Hon tvingar dem att inskränka den prålande mängd af älskare, som afvakta prinsessornas födelse. Med ett ord, hon gör hvad hon vill, och får hvad hon önskar, så vida hennes begäran underkastar sig deras förmåga och deras lagar, ty tvärs igenom denne oförmodade guds önskningar, som bemäktigat sig dem — alltför stor för att urskiljas och alltför främmande för att begripas — se de vida längre än själfva denne gud, och tänka blott på att med orygglig själfförsakelse fullborda sitt släktes mystiska plikt.

IV.

Då nu böckerna hafva sagt oss, hvad de väsentligen hade att säga oss om en mycket gammal historia, må vi lämna ett vetande, förvärfvadt af andra, för att med egna ögon beskåda bien. En timme midt i en bigård skall visa oss saker, måhända mindre precisa, men oändligt mer lefvande och fruktbärande. Jag har ännu icke glömt den första bigård, jag såg, och där jag lärde mig att älska bien. Många år ha svunnit sedan dess. Det var i en stor by i det zeeländska Flandern, denna renliga och täcka trakt, som är ännu färgrikare än det egentliga Zeeland — Hollands konkava spegel — och som smeker ögat med sina dufvor och torn, sina målade vagnar, sina skåp och väggur, som lysa längst ned i korridorerna,