29 SVÄRMEN och salt, som göres det uppväxande släktet behof. Samma anda anvisar bistatens kemister deras uppgift: de konservera honungen genom att med sin gadd in-drypa en droppe myrsyra i de fyllda cellerna; åt de arbeterskor, som igenkitta de celler, hvilkas innehåll är moget; åt renhållningsarbetarna, som hålla gator och allmänna platser i mönstergill ordning; åt död-gräfvarna, som bortföra lik; åt de högvaktens amazoner, som dag och natt hålla vakt vid flustret och sörja för ordningen, utfråga kommande och gående, lägga märke till de unga vid deras utflykt, skrämma bort lösdrifvare, tiggare och röfvare, utdrifva inkräktare, angripa i samlad trupp fruktade fiender, och i nödfall barrikadera ingången. Till slut bestämmer denna bikupans anda stunden och timmen för det stora, årliga offer, som bringas åt släktets genius — jag menar svärmningen — då ett helt folk, kommet till sin makts och lyckas kulmen, plötsligt öfverlåter alla sina rikedomar, sina palats och bostäder, frukten af alla sina mödor, till den nya generationen, för att fjärran i okända öde trakter söka sig ett nytt hem. Det är en handling, som, medveten eller ej, öfvergriper människornas moral. Stundom leder den till undergång, alltid utarmar den, och helt visst förskingrar den ett lyckligt folk, som lyder en högre lag än sitt samhälles välgång. Hur lyder den, denna lag, hvilken — som vi snart skola få se — dock är långt mindre blind och fatalistisk, än man