Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Svärmen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 SVÄRMEN
och salt, som göres det uppväxande släktet behof.
Samma anda anvisar bistatens kemister deras uppgift:
de konservera honungen genom att med sin gadd
in-drypa en droppe myrsyra i de fyllda cellerna; åt de
arbeterskor, som igenkitta de celler, hvilkas innehåll
är moget; åt renhållningsarbetarna, som hålla gator
och allmänna platser i mönstergill ordning; åt
död-gräfvarna, som bortföra lik; åt de högvaktens
amazoner, som dag och natt hålla vakt vid flustret och
sörja för ordningen, utfråga kommande och gående,
lägga märke till de unga vid deras utflykt, skrämma
bort lösdrifvare, tiggare och röfvare, utdrifva
inkräktare, angripa i samlad trupp fruktade fiender, och i
nödfall barrikadera ingången.
Till slut bestämmer denna bikupans anda stunden
och timmen för det stora, årliga offer, som bringas åt
släktets genius — jag menar svärmningen — då ett
helt folk, kommet till sin makts och lyckas kulmen,
plötsligt öfverlåter alla sina rikedomar, sina palats och
bostäder, frukten af alla sina mödor, till den nya
generationen, för att fjärran i okända öde trakter söka
sig ett nytt hem. Det är en handling, som,
medveten eller ej, öfvergriper människornas moral.
Stundom leder den till undergång, alltid utarmar den, och
helt visst förskingrar den ett lyckligt folk, som lyder
en högre lag än sitt samhälles välgång. Hur lyder
den, denna lag, hvilken — som vi snart skola få se
— dock är långt mindre blind och fatalistisk, än man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
