bikupan 26 till dömes har anledning att förmoda? I hvilken församling, i hvilket råd, i hvilken gemensam sfär har den sitt säte, denna lag, som alla lyda, och som själf är underkastad en heroisk plikt och ett mål, som ständigt är riktadt mot framtiden? Det är med dessa bin som med flertalet af alla företeelser på vår jord: vi iakttaga och reflektera öfver några af deras vanor, och vi säga, att de göra det och det, att de arbeta så och så, deras drottningar fortplanta arten, deras arbeterskor förblifva jungfrur, och då och då svärma de. Därmed tro vi oss känna dem och fråga ingenting mer. Vi se dem skynda från blomma till blomma; vi se det brusande lifvet i kupan och deras tillvaro förefaller oss mycket enkel och begränsad som alla de andra instinktiva tillvarelseformer, som svänga mellan själfuppehållelsens och fortplantningens bägge poler. Men då tanken vill vittna om de upptäckter, som göras af ett djupare seende öga, då stannar den undrande, skräckslagen inför de enklaste naturligaste fenomenens förvånansvärda sammansatthet, inför förnuftets, viljans, målets, kausalitetens dunkla gåtor, som göra lifvets enklaste akter till outgrundliga mysterier. III. I vår bikupa bereder man sig alltså till att svärma — det stora offret skall bringas folkets