35 SVÄRMEN bestämt den afgörande timmen, så måste den vid gryningen, ja kanske en eller två dagar i förväg kungöra sitt beslut, ty knappt har solen druckit daggens droppe, förrän man rundt om den surrande staden förspörjer en ovanlig oro, hvars innebörd den vane biodlaren snart är på det klara med. Mången gång varsnar man strid, tvekan och tillbakagång. Det händer verkligen, att den guldglänsande, genomskinliga svärmen surrar flera dagar och därefter upplöses utan några synliga orsaker. Bildas i detta ögonblick på biens himmel ett moln, som vi icke kunna se, eller gripas de af någon fruktan? Afhandlas frågan om uppbrottets nödvändighet i en sorlande rådsförsamling? Vi veta härom lika litet som på hvad sätt »kupans anda» tillkännagifver sitt beslut. Äfven om det är tämligen säkert, att bien meddela sig med hvarandra, så vet man dock icke, ifall de göra det på människors sätt. Detta honungssöta surr, detta de sköna sommardagarnas söfvande sorl, som är biod-larens största förtjusning, denna arbetets höga visa, hvars rytm stiger och sjunker i luftens kristall rundt omkring kupan, och som synes som blommornas sång, en hymn till deras fägring, som en fläkt af deras rusande dofter; man hör deras hviskande röster — det är ovisst om bien förnimma någonting häraf. De besitta emellertid en hel skala af toner, som vi mycket väl kunna urskilja, och som sträcker sig från förtviflan, vrede, hotelser ända upp till den mest jublande lycka; de