BIKUPAN 32 äga en drottningsång, klagolåtar och sånger till öfver-flödet, och de unga prinsessorna utstöta i de strider och blodbad, som föregå bröllopsflykten, ett långdraget, sällsamt krigstjut. Är allt detta blott meningslösa tillfälliga ljud, som ej vilja gifva uttryck åt någonting? De fästa sig icke det minsta vid det buller, som vi göra rundt omkring deras bostäder, men de anse måhända, att detta bråk ej berör deras värld och följaktligen för dem saknar hvarje intresse. A andra sidan höra vi sannolikt inte det minsta, af hvad de säga sinsemellan, och förmodligen förfoga de öfver en mängd toner, som våra organ ej förmå uppfatta. I alla fall skola vi längre fram få se, att de kunna höra och med en stundom häpnadsväckande snabbhet meddela sig med hvarandra, som då till exempel den stora dödskalle-fjärilen, den oförbätterliga honungs-tjufven, intränger i kupan, mumlande en sällsam, oemotståndlig besvärjningsformel. Ögonblickligen går nyheten från mun till mun, och hela folket, alltifrån högvakten vid flustret ända till dem, som arbeta långt inne vid de bortersta honungskakorna, blir alldeles skräckslaget. VI. Man har länge trott, att de kloka ho- nungsgetingarna, som vanligen äro så sparsamma, så nyktra och förutseende, i det ögonblick,