33 SVÄRMEN då de lämnade sin bostad med dess skatter i sticket för att gå okända öden till mötes, grepos af ett slags vanvett, en olycklig drift, lydde en naturlag, kort sagdt, dukade under för de krafter, som alla timliga lefvande väsen äro underkastade. Rör det sig åter om de odlade bien eller om oss själfva, så kalla vi allt det, som vi ännu icke förstå, för en skickelse af ödet. Men nu har biens lif af-vunnits två eller tre af sina materiella hemligheter, och det har konstaterats, att denna exodus hvarken är instinktiv eller oundviklig. Det är ingen blind utvandring i fåvitsko, utan ett medvetet, reflekteradt offer, som det lefvande släktet bringar det nya och kommande. Biodlaren behöfver blott döda de outkläckta drottningarna i deras celler och samtidigt, om larverna och pupporna äro särskildt talrika, öka samhällets förråd och utkläcklingsmöjligheter — och på stunden upphör hela det ändamålslösa gnyet, det dagliga arbetet återupptages både inom- och utomhus, och den gamla drottningen, som nu, vorden oumbärlig, hvarken hoppas eller fruktar några rivaler, afstår denna gång från att beskåda solens ljus. I all fridsamhet återupptager hon sin modersplikt inne i dunklet och lägger dagligen och metodiskt, beskrifvande en spiral från cell till cell, utan att uteglömma någon och utan att någonsin förtröttas, två till tretusen ägg. Det enda fatalistiska i allt detta är blott det enkla faktum, att samtidens släkte offras för framtidens. Ena- 3. — Bikupan.