45 SVÄRMEN söka två eller trehundra i timmen för att samla en skatt, hvars sötma de aldrig få smaka. Hvarför göra de sig då så stor möda, och hvarifrån hämta de all denna tillförsikt? Skall då släktet vara vardt detta offer af deras hela lif och lycka? Vi se edert mål, som är klarare än vårt: I viljen lefva i edra efterkommande, så länge världen står, men hvad är då meningen med detta stora mål och hvartill tjänar hela detta eviga kretslopp ? Eller äro kanske vi, som plåga oss själfva med tvifvel och tvekan, icke förmer än barnsliga drömmare, de där blott fråga i fåvitsko? Äfven om vi stego från klarhet till klarhet, allsmäktiga och lycksaliga vordna, om vi ändtligen nådde de tankens höjder, där naturens lagar ligga blottade till lydnad, och blifvit odödliga som gudar, så skulle vi ändå aldrig afstå från att fråga den evigt gamla och lika nya frågan: hvadan och hvarthän? Vi äro nu en gång så skapade, att ingenting i längden är oss tillfreds, att ingenting tycks kunna vara ett mål i och för sig — det måste finnas en dold mening bakom allt. Hafva vi intill denna dag någonsin kunnat föreställa oss en af våra gudar, från den klumpigaste till den mest besjälade, utan att vi i och med detsamma tänkte oss honom beskäftig eller mångfrestande, som en skapare af tusen ting och allehanda väsen — och genast sökte vi oss mål för vårt lif och vår längtan förbi och bakom honom. Knappt ha vi för några