45 SVÄRMEN XVI. Dock förefaller svärmningsruset oemotståndligt. Det är det gudaingifna offrets måhända omedvetna yra, det är honungsfesten, släktets och framtidens segerjubel, det är biens enda söndag, dagen för hvilan, glömskan och glädjen. Man tror också, att det är den enda dag, då de blott äta för hungerns skull och i fullt rusande mått känna doften från de skatter, de samlat. De te sig som frigifna fångar, som plötsligt se sig försatta i ett frihetens land, som flödar af mjölk och honung. De jubla — de äro icke längre herrar öfver sig själfva. De som eljest aldrig göra en öfverflödig eller onyttig rörelse — de komma och gå, flyga in och ut och in igen för att elda upp sina systrar, för att se efter, om drottningen är färdig och för att stilla sin längtan. De flyga mycket högre än vanligt, och rundt omkring kupan skälfva trädens löf som för vinden af deras flykt. De känna icke mer någon sorg eller fruktan. De äro icke längre vildsinta, näsvisa, misstänksamma, lättretade, stridslystna och obändiga. Människan, den okända husbonden, som de icke veta något om, och som blott därigenom lyckas att betvinga dem, att han fogar sig efter alla deras arbetsvanor, respekterar alla deras lagar, och steg för steg följer det spår, som deras alltid mot framtiden syftande sinne, deras för intet väjande, deras städse mot målet sträfvande för