Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Svärmen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
SVÄRMEN
XVI.
Dock förefaller svärmningsruset
oemotståndligt. Det är det gudaingifna offrets måhända
omedvetna yra, det är honungsfesten, släktets och
framtidens segerjubel, det är biens enda söndag,
dagen för hvilan, glömskan och glädjen. Man tror
också, att det är den enda dag, då de blott äta för
hungerns skull och i fullt rusande mått känna doften
från de skatter, de samlat. De te sig som frigifna
fångar, som plötsligt se sig försatta i ett frihetens
land, som flödar af mjölk och honung. De jubla —
de äro icke längre herrar öfver sig själfva. De som
eljest aldrig göra en öfverflödig eller onyttig rörelse
— de komma och gå, flyga in och ut och in igen
för att elda upp sina systrar, för att se efter, om
drottningen är färdig och för att stilla sin längtan.
De flyga mycket högre än vanligt, och rundt omkring
kupan skälfva trädens löf som för vinden af deras
flykt. De känna icke mer någon sorg eller fruktan.
De äro icke längre vildsinta, näsvisa, misstänksamma,
lättretade, stridslystna och obändiga. Människan, den
okända husbonden, som de icke veta något om, och
som blott därigenom lyckas att betvinga dem, att
han fogar sig efter alla deras arbetsvanor, respekterar
alla deras lagar, och steg för steg följer det spår, som
deras alltid mot framtiden syftande sinne, deras för
intet väjande, deras städse mot målet sträfvande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
