BIKUPAN 46 nuft anvisar — människan kan närma sig dem, slita sönder den surrande, guldgula slöja, som de väfva omkring honom, hon kan taga dem i handen, plocka dem som drufvor från en vinstock; de äro lika med-görliga, lika ofarliga som en svärm trollsländor eller nattijärilar. Denna dag äro de lyckliga, fastän de ingenting äga; de blicka förtröstansfullt mot framtiden, och om man blott icke skiljer dem från deras drottning, som just är denna framtids underpant, så foga de sig tåligt i allt och anfalla ingen. XVII. Men den egentliga signalen är ännu icke gifven. I bikupan råder en obeskriflig förvirring och en oordning, hvars orsak man ej fattar. Då bien flugit in i kupan, tyckas de plötsligt förgäta, att de ha vingar, och hvart och ett sitter nära nog orörligt, om än ej overksamt, på honungskakorna och just vid den plats, som är det anvisadt genom arten af dess arbete. Nu flyga de förvirradt i täta massor upp och ner utefter de lodräta sidoväggarna — det ser ut, som om en osynlig hand rörde i en sjudande smält metallmassa. Temperaturen stiger snabbt därinne — stundom så högt, att vaxet i byggnadsverken mjuknar upp och smälter. Drottningen, som eljest aldrig lämnar det kungliga palatset, löper upprörd och förvirrad omkring på ytan af den brusande massan, som